Sociala nätverk kan man bygga upp kring vadsomhelst. Men helst gör man det kring sådant som ligger en varmt om hjärtat, i alla fall om det skall bli till något. Och mig ligger Nagu i Åbo skärgård varmt om hjärtat. Sedan årsskiftet 2009 är Nagu en stolt del av Väståbolands stad, vars turismenhet kontaktade mig i mars efter mina Forum-skriverier om "Bli social på nätet".Jag blev ombedd att så gott jag kan hjälpa Väståboland på traven när det gäller att nyttja webbens sociala nät för att befrämja turismen på orten. Det gör jag så gärna. Jag har en egen vision kring hur nätverken borde utnyttjas i skärgården, och försöker dra mitt strå till stacken för att visionen skall kunna förverkligas.
Till saken hör att jag enbart är en tidvis Nagubo, medan min ständiga boning 2006 bytte från Grankulla till München. Där hålls jag tillsvidare, även om jag besöker Nagu var och varannan månad och tar tillvara på varje tillfälle att förstärka rötterna -- senast i fjol somras då min son Alexander gick i sin faders fotspår och konfirmerades i Nagu kyrka. Rötterna i Nagu består av somrar jag tillbragt på Ernholm och på Kyrkbacken sedan 1970, av att mina föräldrar flyttade till Nagu 1983 (och av huset jag ärvt av dem), av ett antal släktingar och vänner och av att mina farföräldrar båda är uppvuxna på Högsar.Därmed kan man ju tycka att jag har noll och intet med turism att skaffa. Det allra mesta i broschyren Unvergessliches Nagu är mig bekant, i raka motsats till vad det vore för grannarna här i München. Men min vision ser helt annorlunda ut än att pracka Nagubroschyrer på vilt främmande människor.
I min vision av turismbefrämjande för Väståboland bygger turismenheten vidare på de redan existerande nätverken. Och de existerande nätverken består i första hand av skärgårdens fast boende, i andra hand av kategorin "tidvis Nagubon" som jag själv representerar. Vi känner för Nagu. Vi har starka band till Nagu, och tjocka rötter. Samtidigt har vi andra band till en vardag utanför Nagu, och släpar utbölingar av diverse sort till det vi själva upplever som den vackraste orten i Finland. Vem kan bättre göra reklam för Nagu, än någon man känner och någon som talar varmt för Nagu? Trovärdigheten bara ökar om man gör det aus Liebe zur Kunst, alltså utan direkt egen vinning. Och det gör vi själva, och många av de gäster som besökt oss.Är Väståbolands turismenhet smart, och vad jag utgående från två-tre träffar kan se är så fallet, börjar de "smöra" med oss och låter oss göra grovjobbet genom att bearbeta våra icke-Nagu-baserade nätverk. Turismenheten visar oss uppmärksamhet och ger oss de verktyg vi behöver för att sprida det glada budskapet.
Men det vi vill ha betalt i är inte bara badbollar, T-skjortor och uppmuntrande kommentarer av typ "oj vad du är duktig". Visst behövs de också. Den värdefullaste valutan vi kan få betalt i är ett utökat nätverk i Nagu. Att vi känner fler ortsbor. Att vi kan börja hälsa på fler bekanta nunor på Sale. Att Börje (han med fisken) börjar känna igen oss, både i hamnen och på sin FB-fansida. Att någon bland våra sommarstugegrannar känner oss så bra, att de rekommenderar oss att ringa Bisa-Pekka när något skall grävas, eller Bobi Saarinen när vi skall fylla tomten med mer sand. Att vi känner fler deltagare på Möviken runt och på Nagu Kammarmusikdagar än i fjol somras. Att vi får höra om inbrottet i bussen utanför Gästgiveri Martha i slutet av maj. Att någon berättar om Eija Lamsijärvi (som kan hjälpa med catering för fester), om vem som kan hjälpa med bygget, om vem som kan se efter stugan eller villan då vi själva är långt borta. Att våra barn får jämnåriga kompisar bland ortsborna. Att barnen inte längre har stint ti fata Nagudialekt.För att denna vision skall förverkligas, måste turismenheten vara modig och se sin uppgift i ett större perspektiv. Turismenheten måste börja umgås med oss, och se oss som frivilligarbetare för skärgårdens turism. Dels ska vi få fina webbsidor (fan-sidor såsom den nystartade Facebook.com/Nagu.fi, eller Wikipedia-sidor om Nagu på många språk), dels ska vi få höra skvaller från orten (den något kryptiske Bertel Nagubo har både Twitter-konto Twitter.com/Nagubon och egen sida på Facebook, facebook.com/Nagubon). Vi ska få tillfälle att umgås med varandra virtuellt, via texter och bilder på FB-fansidan. Vi ska få möjlighet att dela med oss av våra bilder av människor, natur, hav, vardag och fest (via Facebook, Picasa och Flickr). Då våra nätverk på nätet växer till sig, ska vi få möjlighet att träffas i verkliga livet under sommarens (och hela årets) många tillställningar i Nagu. Det gäller bara för Väståbolands turismenhet att olja maskineriet, ge oss kanaler och plattformer, att hjälpa oss förstärka våra nätverk i Nagu. Om vi får lära oss om de kontakter vi behöver i Nagu, stärks våra sedan tidigare starka band till orten. Vi brinner redan nu för Nagu, och med litet hjälp har Väståbolands turismenhet inte fyra personer utan fyrahundra eller fyratusen.
Kring denna vision håller jag på att bygga upp konkreta rekommendationer för Väståbolands turismenhet. Väldigt kvickt startade turismenheten Facebook-fansidan för Nagu, som i ett huj fått över 600 anhängare. För att inte Facebook skall bli det enda benet att stå på, vurmar jag för användande av hashtaggen #Nagu på Twitter. Jag ivrar för en fototävling "Nagu 2010", med inlämning över Facebook, Flickr och Picasa. Jag hoppas på wifi-nätförbindelse vid färjfästena, där vi alla har mer tid att tjatta och slumpmässigt stöta på varandra över nätet, än då vi hunnit fram dit vi ska i Nagu.
Visionen förfäktar jag som ett experiment med Nagu som försökskanin för resten av Väståboland. Ännu denna sommar är ribban inte så hög rörande vad alla väntar sig av socknens webbnärvaro. Samlar vi på oss goda erfarenheter, kan experimentet nästa år utvidgas till resten av Väståboland. Smart är det att betala läropengarna i en begränsad miljö.
Jag ser med spänning fram emot sommaren 2010 som startskottet för ett allt starkare nätverk mellan fasta Nagubor och tidvis Nagubor, för en kraftigt utökad nätnärvaro för Nagu via foton tagna och texter skrivna av oss frivilliga ambassadörer, och för en ökad omsättning bland ortens företagare, via en sund tillväxt av turismen. Sätt oss svamphuggare i arbete för er, kära Nagubor!
Denna blogg gäller ett särtryck ur Forum för ekonomi och teknik. Häftet ifråga utkom 11.3.2010 och kan beställas via mejl till 
Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 5 2010, som utkom 27.5.2010.
Vad ska du göra under semestern i år? Det här är en skenbart oskyldig fråga som vi bombarderas med av arbetskolleger, vänner och bekanta. Frågan kan vara välment och genuin, men den kan också vara en utmaning till statusmarkering.
(förutöver direkta svar), de flesta av vukanisk natur.
Fem dagar i ovisshet, fången långt borta hemifrån av en isländsk vulkan, ger rikligt med tid till eftertanke. Här är mitt försök att dagen efter hemkomsten dra slutsatser: dels på en personlig nivå, dels på en allmänmänsklig och samhällelig nivå.
Slutsats 3: Humorn är ett starkt vapen. Från början höll vi strandade upp humöret via skämt, ibland så galghumoristiska att de inte tål att nedtecknas i skrift. "Send cash not ash" var den första skämtsuccén på webben, men de självskapade skämten gav mer lindring. En arbetskollega berättade att den göteborgska folkhumorn talat om att folk blivit "överaskade", vilket jag anpassade till renhållningsverkets kampanj hemma i München, "sortera skräpet bättre". På tyska använder man samma ord för att sortera skräp och avstava ord (trennen), varför jag hoppas så småningom kunna se ortens roskisbilar med mitt egenhändigt skapade "ÜBERR- ASCHUNG"-plakat på. Speciellt skojig var även den isländska 
Eyjafjallajäklar anamma! Enligt plan skulle jag just nu stiga av lokaltåget S8 hem från flygfältet, packa upp, säga hej åt barnen och se fram emot ett trevligt veckoslut hemma i München (femton till aderton grader, växlande molnighet). I stället sitter jag ensam i ett obekant hotell på okänd ort iklädd välbegagnad klädsel och irriterar mig över att jag på obestämd framtid försmäktar utan snus på fel kontinent.
Denna kolumn ingår i 
För ett år sedan, i början av januari 2009, skrev jag en blogginlaga med rubriken "