Gallra i dina semesterplaner (Forum 5/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 5 2010, som utkom 27.5.2010.

Gallra i dina semesterplaner

Vad ska du göra under semestern i år? Det här är en skenbart oskyldig fråga som vi bombarderas med av arbetskolleger, vänner och bekanta. Frågan kan vara välment och genuin, men den kan också vara en utmaning till statusmarkering.

Att besvara frågan i ett socialt sammanhang kräver talang i att läsa mellan raderna. För att få tyst på storskrävlarna kan du ju utveckla ett standardsvar: Du har blivit trött på det enahanda golfandet och vill få litet omväxling några seglingsturer i nya båten. Du ska dessutom ta allihop på en långfärdsresa men ska sedan varva ned och tillbringa resten av ledigheten i lugn och ro på något av familjens sommarresidens, åtminstone fram till jaktsäsongen.

Värre är det när familjen frågar, för att inte tala om släkten och svärföräldrarna. Men det här är inte en spalt om parterapi, barnavård, släktrelationer eller diplomati gentemot ingifta. Därför koncentrerar vi oss på den fråga du har fullständig kontroll över: Vad vill du själv göra på semestern?

Därmed inte sagt att din semester vore fri från förpliktelser. Du mår dock högst sannolikt bättre av att inför dig själv konstatera att du verkligen vill besöka svärföräldrarna, din partners syskon eller påfrestande kusiner (om så bara för att glädja din partner), än att motvilligt uppoffra dig för att du "måste".

Huvudproblemet för oss Forum-läsare brukar i semestersammanhang vara för högt ställda ambitioner. I våra vilda önskedrömmar tror vi oss under den skenbart oändligt långa semestern hinna med allt: De sociala förpliktelserna, parrelationen, barnen, de egna föräldrarna. Byggandet, nytt utedass, lider, ny bastu, vinterboning, nya fönster, vatten in och ut. Fiska, plocka bär och svamp. Läsa deckare, Alice Lyttkens, Richard Dawkins, fynd på vinden, Husisarna från 1927, diverse uppdämt yrkesrelaterat. Städa upp gammalt bråte. Skriva. Vandra. Idrotta, paddla, cykla, springa. Och så har vi ambitionerna kring året-runt-fritidssysselsättningarna: Ta HDR-fotografier, makrofoton av fjärilar och blommor, filma sommarkalasen och under regniga dagar öva Photoshop och få ordning på morfars frimärkssamling.

Och egentligen vill vi på semestern bara ta igen oss.

Frågan "Vad skall du göra under semestern i år?" reduceras därmed till resonemang ur två tidigare arbete-fritid-spalter i Forum: Fritidsframgång och Förväntningar. Hur definierar du en framgångsrik semester för dig själv? Och ser du till att du ställer in förväntningsnivån hos dina nära och kära så lågt, att du med största sannolikhet överträffar den? När du vet vad du vill, och ser till att de dina inte blir besvikna på dig, har du det väl förspänt.

Vad du sedan väljer att göra är din sak, och ett otal val kan visa sig bli helt rätta: En luthersk effektivitetssemester i byggandets och vindsröjandets tecken. En janneholménsk idrottssemeter i kroppskulturens och det fysiska välbefinnandets tecken. En michaelbjörklundsk matlagningssemester. En bokmalssemester i hängmattan. Något romantiskt på tu man hand. Med barnen på Eckerö, i Vimmerby och Kolmården. Allt på en gång torde dock bli fel.

Och, lever jag som jag skriver? Njae, jag vill fotografera, ordna, städa, läsa, vara social, idrotta och lite resa. Jag vet! Jag borde rensa bort några ambitioner. Men verkligheten tar nog sedermera ned mig på jorden; det jag inte hinner med förblir ogjort. Min tröst: Jag har i varje fall i detalj tänkt igenom vad jag vill och passat mig noga för att inte ställa omgivningens förväntningar för högt.



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

Tidens väsen (Forum 4/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 4 2010, som utkom 29.4.2010.

Tidens väsen

En timme är inte en timme. Tiden är inte skapt lika. ”Alla har vi 24 timmar om dagen, det kommer bara an på oss själva att disponera tiden rätt.” Vilket kvalificerat struntprat! För oss irrationella mänskliga varelser finns det fundamentalt olika sorters tid, som vi först måste få grepp om, innan vi kan planera och disponera över den logiskt.
Att fakturering i yrkeslivet sker per timme eller dag ger oss illusionen att värdeskapandet är lineärt beroende av den satsade tiden. I förlängningen riskerar vi också att förledas agera som om olika semesterdagar, veckoslut eller vardagsavbrott i princip vore ungefär lika värdefulla.

Ändå borde vi veta bättre. Sammanhangen är mer komplicerade än så. Ibland kan vi omge oss med de medmänniskor vi helst tillbringar tid med, ibland lyckas vi inte. Ibland avbryts vår tankevärld, produktivitet och lyckoupplevelser av diverse irritationsmoment, ibland förunnas oss stunder av inlevelse och ostörd koncentration. Ibland har vi tillgång till just de resurser vi anser oss behöva, ibland saknar vi allt från internet via proviant till något läsbart.

Kvalitetstid är begreppet med vilket vi beskriver situationer då allt stämmer, då vi mår bra. Många av oss tänker speciellt på tiden vi tillbringar med familjen, och delvis tror vi oss med kvaliteten kunna kompensera utebliven kvantitet.

Så vad hävdar jag då att vi borde göra?

För det första: varsebli vilka sorters subjek­tiv tid vi utsätter oss för.

För det andra: gynna tillkomsten av ange­näma och produktiva tidssorter.

För det tredje: öka kvaliteten, inom alla tidssorter, via förberedelser.

För det fjärde: hänge oss åt just den subjektiva tidssort vi för stunden lever i.

För det femte: bryta upp i stunder då vi inte förmår hänge oss.

Dessa privata filosoferingar gör ingen större skillnad på huruvida vi talar om arbete eller fritid. Gränserna mellan de tu flyter såviså. Mina rättesnören, påstår jag, ökar mitt välbefinnande och min produktivitet oavsett vi talar om förvärvsarbete eller avkoppling.

Min logik går i följande banor. Vars och ens liv indelas omedvetet i olika sorters tid: vid skrivbordet, i telefonen, med datorn, i mötesrummet, i flyget, med partnern, i skidbacken, under middagen, i den avskilda stugan, i diverse köer. Indelningen är personlig och godtycklig. Allmängiltigt är att vi kan påverka både fördelningen av vår tid mellan de olika kategorierna och den subjektiva tidskvaliteten inom varje kategori. Den rätta boken kan förvandla väntetid till läsglädje. Minneslistor kan effektivera ärenden på stan, om man likt mig avskyr att gå i butiker. Och att jag förberett samtalsämnen behöver mitt middagssällskap inte veta, oavsett de är affärsbekanta, vänner eller familj.

De mest inspirerande människorna tycker jag mig ha iakttagit bland dem som bäst lever sig in i nuet och visar mest närvaro, både i arbetet och under fritiden. De anpassar sig till förutsättningarna och hän­ger sig mödolöst åt stunden. Själv försöker jag med varierande framgång skapa ett sådant tillstånd av flöde, både för mig själv och min omgivning.

Till livsvisdomen hör också omdömet att inse när förutsättningarna för en lyckad tidsanvändning saknas. Slår jag huvudet i väggen? Är bergstoppen omöjlig att nå? Är det bäst att tacka nej till denna affär? Hittar jag inte buggen i programmet? Alltför ofta inser vi onödigt sent att det är bäst att bryta upp och byta tidssort, gå ut och springa eller bara ta en paus.

En rationell och till den subjektiva verkligheten anpassad disposition av tiden är nyckeln till ett liv där arbete och fritid inte inkräktar på varandra, utan skapar en harmonisk helhet. Jag hoppas mina här framförda filosoferingar inspirerar dig att skapa dina egna, personliga rättesnören.



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

Fritidsframgång (Forum 3/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 3 2010, som utkom 25.3.2010.

Fritidsframgång

Vad vill vi åstadkomma under fritiden? Vilket mål vill vi nå med att vara lediga från arbetet? Avkoppling, kantänka. Men i vilket syfte? För att bli produktivare i yrkeslivet? Då kanske ekvationen är lättast att lösa: Kör med just den mängd och typ av fritid som gör att dina prestanda optimeras.

Men då blir fritiden som idrotten är för somliga: Ett nödvändigt ont. Behövs i längden av hälsoskäl, fast helst skulle man låta bli.

Tanken på fritiden som enbart olja för arbetsmotorn är givetvis befängd. Fritiden har ett egenvärde. Att tillbringa tid med medmänniskor, må så vara partner, barn, familj, släkt, vänner eller bekanta är ett grundläggande mänskligt behov som föga behöver ifrågasättas. Då kanske ett mått på fritidsframgång är den glädje man lyckats bereda sina medmänniskor? Det mervärde man skapat för andra?

Fritiden omfattar även arbetsliknande plikter. Räkningar skall betalas. Inkomster deklareras. Hus ska kanske byggas. Ju förment tråkigare, mer pliktliknande fritiden är, desto mer liknar framgångsmåtten dem vi använder i arbetslivet.

Och så har vi mellantingen, hobbyerna. Även om jag fotar för mitt eget höga nöjes skull, kan jag ställa upp klassiska, numeriska mål: Så och så många foton sorterade med taggar och bildtexter, uppladdade på nätet för andra att beskåda, eller utdelade som fotoböcker för släkt och vänner. Mitt subjektiva höga nöje består i att dela fotoglädjen med andra; för detta finns objektiva mätetal. Det kommer sedan an på mig själv att det hela inte urartar i en Photography Key Performance Indicator som förtar själva glädjen i fotograferandet. Men motsatt förhållningssätt, att samla på sig oräkneliga foton ingen ser, är knappast rationellt eller saliggörande, det heller. Eller, ännu värre, att skaffa dyr fotoutrustning och lämna den oanvänd.

En personlig prioriteringsfråga gäller semesterresor. Bör vi maximera antalet bongade sevärdheter och upplevelser per tidsenhet? Eller får vi mer ut av att smälta in i miljön, skapa lärorik interaktion med både ortsbor och medturister, och umgås med vårt eget eventuellt medhavda ressällskap? Balansen är inte uppenbar, och alltid lyckas inte både och. Därför lönar det sig alla gånger att klargöra målen för sig själv och komma överens om förväntningsnivån med medresenärerna.

Svårast mätbar är fritidens roll som grogrund för nya tankar. Nya mål, ändringar i livsinställning och vanor uppstår av sig själva endast om vi ger oss tid att tänka. Kanske måttet här är huruvida vi förändrat oss. Har vi vuxit som människor eller stagnerat i gamla banor?

Ett annat framgångsmått för fritiden är huruvida den kan kombineras med arbetet, varvid dess "kostnad" är mindre och dess "nytta" större. Själv har jag framgångsrikt delat flera intressen med arbetskolleger. Löpning är avkopplande efter intensiva möten och ger möjlighet att informellt fråga vad kollegan riktigt menade; ibland har vi löst riktiga gordiska knutar under löpturen. Småprat om fotografering för att mjuka upp atmosfären inför eller efter möten har givit nya, spännande impulser för min fritid.

Och de som gillar matlagning kan givetvis dela glädjen med sina arbetskolleger, oavsett om dessa också lagar mat eller bara njuter av att äta den.

Själv har jag i varje fall gått så långt som att planera och följa upp kvartalsmål för fritiden. Ett kvartal är tillräckligt långt för att långsiktiga mål ska hinna uppnås, och tillräckligt kort för att önsketänkande skall synliggöras fort. Jag har nu satt upp rätt så detaljerade privata kvartalsmål i flera år. Endel har jag nått, andra inte. Jag kan göra målen lagom specifika, mätbara och realistiska. Och jag är inte redovisningsskyldig inför någon annan än mig själv. Hittills har det känts rätt!



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

Förväntningar (Forum 2/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 2 2010, som utkom 25.2.2010.

Förväntningar

Nyckeln till balans mellan arbete och fritid ligge i rätt ställda förväntningar. Det gäller både ens egna förväntningar och omgivningens förväntningar på en själv.

Besvikelse, och i förlängningen ont samvete och stress, är oundviklig om vi lovar våra närmaste en avslappnad semester eller en trevlig middag, samtidigt som vi lovat kunderna eller kollegerna att vara tillgängliga efter bästa förmåga. Då blir det omöjligt att vara alla till lags.

Det är inget fel i sig på att vilja behaga vår omgivning. Att vi hjälper och stöder varandra, i privatlivet eller i yrket, är en fundamental del av vårt existensberättigande. Fel blir det då vi mot bättre vetande lovar runt, i situationer där år av erfarenhet borde ha lärt oss att det kan bli tunt med hållandet.

Det är också en grov missuppfattning, närd av felutnyttjande av mobiltelefoner och mejl, att vi ständigt behöver vara tillgängliga. Det behöver vi inte alls. Och väntar sig någon det av oss, är det bäst att ta ner denna någon på jorden. Att säga nej. Inte aggressivt, reaktivt eller självömkande, utan empatiskt, förebyggande och självsäkert. Varken offensivt eller defensivt, utan sakligt.

Att ställa förväntningarna hos personer man står i beroendeförhållande till behöver inte alltid vara något man ser fram emot. Tidpunkten måste väljas rätt, oavsett det gäller den viktiga men något besvärliga kunden, den självupptagna chefen eller toffelhjältens underdåniga äskan om kompisledighet av "regeringen". Möts en väl underbyggd hemställan av oförståelse, kanske man bör överväga hur viktigt beroendeförhållandet egentligen är. Är detta en kund jag faktiskt vill jobba med? Behöver jag byta chef?

Smärtan i att ställa förväntningarna rätt behöver däremot inte alltid vara hög. "Jag väntar ett samtal av Henrik om vårt nästa uppdrag, men har sagt åt honom att jag bara hinner tala några minuter, eftersom jag är ute och äter med dig." -- "Pappa måste jobba i övermorgon, fast vi är här på landet." -- "Jag måste gå halv elvatiden och kan inte dricka iväll, eftersom jag har ett telefonmöte med Kalifornien. Men tills dess tänker jag ha roligt!"

Vardagen är full av orealistiskt högt ställda förväntningar. "Jag är inte anträffbar just nu men lämna ditt namn och ditt nummer så återkommer jag så fort jag kan", kantänka med betoning på "fort", är önsketänkande. Själv säger jag "Jag avlyssnar sällan telefonsvararen så sänd helst mejl eller SMS".

Och så har vi automatmejlen om semesterledighet. Oj voj. Här föreslår jag ett mejl i god tid i förväg före ledigheten, till dem man väntar sig mejl av under ledigheten eller dem man mejlas mest med. Då kanske parterna hinner reda ut de viktigaste frågorna före ledigheten och förebygga behovet av avbrott. Och automatmeddelandet då? "Jag tar inte illa upp om du påminner mig om viktiga ärenden pånytt på tisdagen den 9.3.2010", efter den obligatoriska harangen om ersättare och SMS-tillgänglighet.

Och stäng för allt i världen av telefonen ibland. Romantiska stunder med partnern skall inte bli störda, ej heller viktiga diskussioner mellan fyra ögon. Personer blir inte automatiskt viktigare av att de avbryter dig per telefon; kanske den du just nu är med förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Småpratet är en ypperlig chans att smärtfritt ställa folks förväntningar. "Ikväll skall jag på fotbollsmatch med min son!". Och låt dina kolleger veta huruvida du är morgon- eller kvällsmänniska. Ringer kvällskollegan dig sjutiden på kvällen och du beskrivit dig som morgonmänniska, är det mycket enklare att säga "det här är jag inte beredd att lösa just nu. Jag behöver ett klart huvud. Kan vi ta det en vettig tid i morgon?"

Rätt ställda förväntningar åt alla håll är a och o. Undvik negativa överraskningar för alla parter!



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

Fritiden och arbetsmyran (Forum 1/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 1 2010, som utkom 28.1.2010.

Fritiden och arbetsmyran

Hur avskiljer man arbete från fritid? Bör man alls göra det? Hur mycket jobbar man lämpligen, under olika delar av dygnet, året, karriären, livet?
Det här är frågor som vi alla råkar ut för. Vi besvarar dem ofta omedvetet, snarare än eftertänksamt och rationellt. Att arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid är dels en djup sanning, dels en klyscha yttrad av oräkneliga självutnämnda experter.

Avsikten med denna spalt i Forum är att inleda en diskussion mellan Forums läsare, i Forumgruppen på Linked In och i det verkliga livet, om arbete och fritid. Vad utgör en lämplig mängd fritid? Och vad kännetecknar lyckad, ’framgångsrik’ fritid? Vi är de facto alla experter på området. Säkert finns det också folk som förtjänar sitt levebröd på sådana frågor, men jag vill påstå att vi kommer långt genom att tänka efter själva.

Ska man vara tillgänglig för arbetskolleger och kunder under kvällsmiddagen med familjen? Då man hugger ved på landet? När man är ute på sin löprunda? Under valborg och midsommar? Under semester­resan till södern? I skidpisten? Under bastukvällen? Jag tror inte vi är betjänta av dogmatiska svar på någon av dessa frågor. Men vi mår bra av att ställa dem, och av att besvara dem åtminstone inför oss själva. Man kan inte vara alla till lags.

Det självupplevda alternativet till mer eller mindre ständig tillgänglighet för ansvarstyngda arbetsuppgifter är i många fall avsaknad av semester och fritid. ”Hellre åker jag på semester med vissa avbrott, än skippar fritiden helt”, tänker vi då, och inget fel i det. Fel blir det om vi under en tilltänkt ledighet låter oss medryckas totalt av arbetet, försummar dem vi tillbringar ledigheten med och inte kopplar av. Resultatet blir då att vi hellre hade bort stanna på jobbet: Då hade vi gjort ett bättre jobb, och vi hade inte frustrerat vare sig våra medmänniskor eller oss själva med ouppfyllda förväntningar.

Det gäller att fatta medvetna beslut, som man kan rättfärdiga framför allt för sig själv. I stället låter vi oss ofta regeras av konvenansen. Vad ska kompisarna säga? Frun? Mannen? Barnen? Kollegerna? Släktingarna? Alla dessa referensgrupper är viktiga, men man kan ju fråga sig vilken logiken är, om man jobbar så mycket att man inte har tid att njuta frukterna av sitt eget arbete. Detta i synnerhet om man inte arbetar under optimala förhållanden, då chefen är bra, kollegerna stöder en, arbetsuppgifterna är utmanande och man själv är nöjd med vad man får till stånd.

Att åtminstone årligen utvärdera huruvida man är nöjd med sin personliga arbets-fritidsbalans är också hälsosamt. En gång kan man behöva göra undantag, men ett helt år kan inte bestå av en räcka exceptionaliteter. Visst ’har man ibland brådis’, men om arbetslivet urartar i en oändlig följd av brandsläckningar kan man fråga sig dels om ens arbetsmetodik är den rätta, dels om man gapar efter för mycket.

En diskussion om balansen mellan arbete och fritid urartar lätt i allmänna filosoferingar om livets mening. Men kanske det är ett nödvändigt flummande. Hälsa, mat­vanor, att röra på sig, att umgås med vänner – det är viktiga saker. Och är vi rationella då vi optimerar resultatet för våra professionella aktiviteter, varför då inte fatta förnuftiga beslut också när det gäller att ladda kroppens och själens batterier? Också under fritiden bör vi fokusera på ett fåtal saker. Att försöka hålla på med för mycket leder till att inget lyckas bra. Och är vi ute efter ren avkoppling kanske vi bör undvika att tillämpa prestationstänkande på fritiden. Fritidsframgången mäts med annorlunda nyckeltal än den professionella. Vilka de nyckeltalen är må bli temat för en kommande spalt.



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.