torsdag 22 april 2010

Tolv slutsatser av en frigiven ur vulkanens gisslan

Fem dagar i ovisshet, fången långt borta hemifrån av en isländsk vulkan, ger rikligt med tid till eftertanke. Här är mitt försök att dagen efter hemkomsten dra slutsatser: dels på en personlig nivå, dels på en allmänmänsklig och samhällelig nivå.

Detta har hänt: Tio minuter före ombordstigning på LH459 från San Francisco hem till München nåddes jag av ett SMS att flyget inställts. Det här var torsdagen den 15.4.2010 kl. 20:20. Efter det levde jag i ovisshet i flygplatshotell, största delen av tiden 40 km söderom San Francisco, för att till slut komma hem fem dagar försenad onsdagen den 21.4.2010 kl. 13:00.

Personliga slutsatser


Slutsats 1: Förlorad frihet och ovisshet är svåra att bemästra. Egentligen gick det ju aldrig någon nöd på mig. Inget fysiskt lidande, ingen kroppslig skada, nästan ingen materiell förlust. Ändå var upplevelsen bland det starkaste jag varit med om. Vad är det riktigt jag gnäller över, i så fall? Frihetsberövande på obestämd framtid. Oinfriade förväntningar.

Slutsats 2: Europa är min fäderneskontinent. Emotionellt var det förskräckligt att vara strandad på fel kontinent, 9474 km hemifrån (SFO från MUC). Senast Eyjafjalla bröt ut (1821-23) tog det femton månader, och kunskapen om detta ingav en känsla av att potentiellt vara fången i oräkneliga veckor. Hur kunde man veta hur länge den interkontinentala flygtrafiken skulle vara inställd? Visst var lättnaden att komma hem enorm, men den stora euforin var nog när jag återsåg Europa i Madrid. Jag var räddad! Alltfort var jag 1481 km hemifrån, men den sträckan kan jag tillryggalägga med tåg, buss, bil eller rentav cykel. Olycksbröder bland MySQLarna har delat min känsla av att lättnaden att nå hemmet är stor, men lättnaden att nå Europa är större.

Slutsats 3: Humorn är ett starkt vapen. Från början höll vi strandade upp humöret via skämt, ibland så galghumoristiska att de inte tål att nedtecknas i skrift. "Send cash not ash" var den första skämtsuccén på webben, men de självskapade skämten gav mer lindring. En arbetskollega berättade att den göteborgska folkhumorn talat om att folk blivit "överaskade", vilket jag anpassade till renhållningsverkets kampanj hemma i München, "sortera skräpet bättre". På tyska använder man samma ord för att sortera skräp och avstava ord (trennen), varför jag hoppas så småningom kunna se ortens roskisbilar med mitt egenhändigt skapade "ÜBERR- ASCHUNG"-plakat på. Speciellt skojig var även den isländska treminuters terroristvideon, där de hotar sätta tvål i Katla så vi inte får någon sommar på flera år.

Slutsats 4: Språkvalet skapar närhet och stärker samhörigheten. För att delge ren information om min belägenhet hade engelska dugt bra för att kommunicera med Gamla världen över Twitter och Facebook. Men vitsen med kommunikationen var att förkorta det emotionella avståndet och må bättre sjäsligt. För detta krävs ett känslomässigt förhållande till språket. I mitt fall blev det därför mest svenska och nästmest tyska och först i sista hand engelska. Det hade känts helt fel att bara använda engelska.

Allmänna slutsatser


Slutsats 5: Människan är ett socialt väsen, och sociala media ger äkta lindring i "nöden". Facebook och Twitter blev till livlinor för oss i vulkanens gisslan. Jag fick fler Facebookhändelser än någonsin. På vägen från Chicago till Madrid samlades 51 händelser, på vägen från Madrid till München 48 händelser. För mig kändes det bra att veta att någon brydde sig. Och att döma av kommentarernas innehåll brydde folk sig verkligen: "Det är knappt så man hinner jobba - när man måste följa med den spännande följetongen om 'kommer-Kaj-hem-eller-ej-o-när-o-var-o-hur". Svar: "Säg inte annat! Är detta Real-Entertainment? (Ursäkta Kaj - kanske inte ur ditt perspektiv...)" medan en strandad olycksbroder konstaterade: "Det här är en dålig realityshow, hur jag än försöker så har ingen röstat för att jag skulle skickas hem...".

Slutsats 6: Individens karaktärsdrag, starka som svaga, förstärks av "nöden". Stoiskt lugn kunde jag iaktta bland dem som även i normalfall är lugna. Systematiskt arbete och koncentration hos dem som annars jobbar koncentrerat. Att jag sökte tröst i humorn, i att skriva av mig och i kommunikationen med andra var heller ingen tillfällighet. Tyvärr märkte jag också en regression hos mig själv i en tidigare ovana att låta mig avledas av ytliga webbnyheter, i stället för att efter rationellt övervägande gå på i ullstrumporna.

Slutsats 7: Möjligheten att göra det bästa av situationen varierar med inställning, karaktär och tur. Själv var jag mätt på Kalifornien och har i USA stora svårigheter att hitta sådan mat jag gärna äter. Jag ogillar att köra bil, speciellt i USA. Jag hade ingen lust att tillbringa tid med att på något vis ta mig 40 km till centrum av San Francisco, där jag varit tillräckligt många gånger. För andra strandsatta var det rakt tvärtom, de tyckte att det var tursamt att bli sittande just i San Francisco. Bra var att jag hade löputrustning, böcker och minnesanteckningar med, och bilförsedda kollegor i närheten som delade middagar och löpturer där jag bodde.

Slutsats 8: Önsketänkande är vanligare än panikreaktioner. "Hur många timmar försenad blir du då?" var ett typexempel på vanliga frågor i början av väntan. Då timmarna blev dagar av helspärrat luftrum kom frågor såsom "Har du kommit vidare?" eller "Vet du när du kommer?", fastän ingen visste när luftrummet skulle öppnas.

Samhälleliga slutsatser


Slutsats 9: Flygresande, speciellt i turistsyfte, kommer att minska. Både rationella och irrationella skäl talar för minskat resande. Själv tänker jag efter både en och två gånger innan jag nästa gång reser bort från Europa. Och jag tror många undviker även inomeuropeiskt resande.

Slutsats 10: Meningen med försäkringar ifrågasätts. Vitsen med försäkringar är att minska riskerna om något oförutsett inträffar. Financial Times Deutschland påpekar att försäkringsbolagen utesluter en stor mängd oförutsedda händelser ur försäkringsskyddet, kanske kunderna inte ser så mycket mervärde i att vara försäkrade.

Slutsats 11: Sociala medier växer ytterligare i betydelse. Även om Lufthansa var krattiga på att kommunicera under Eyjafjallas utbrott, visar sig KLM redan nu ha gjort just det jag de senaste dagarna tjatat på Lufthansa att börja göra. KLM har aktiv kommunikation i Twitter, bra sida på Facebook (jag blev den 38704:e att gilla den), fin YouTube-video med VD:n. Och samhörigheten som sociala medier skapar bland privatpersoner i kristider avtar inte i första taget ens när askmolnet upplösts.

Slutsats 12: Riskbedömningarna blir mer rationella. BBC:s fråga om det kanske är farligare att åka bil än flyga genom askmoln betonar det oetiska i att på politikermanér plocka populistiska poäng genom att papegojmässigt hävda "säkerheten framför allt", eftersom vi irrationella människor hurtigt tillåter farligheter som hög hastighet bland bilar, rökning, alkohol och ohälsosam mat, vilka alla skördar betydligt fler människoliv än flygtrafiken. Också de så kallade "säkerhetskontrollerna" (de facto snarast systematiserad statssanktionerad mobbning) på flygfälten förutspår jag att med tiden blir enklare att ifrågasätta, då vi resenärer med nyvunna vulkaniska erfarenheter blir mindre godtrogna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar