Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 3 2010, som utkom 25.3.2010.Fritidsframgång
Vad vill vi åstadkomma under fritiden? Vilket mål vill vi nå med att vara lediga från arbetet? Avkoppling, kantänka. Men i vilket syfte? För att bli produktivare i yrkeslivet? Då kanske ekvationen är lättast att lösa: Kör med just den mängd och typ av fritid som gör att dina prestanda optimeras.
Men då blir fritiden som idrotten är för somliga: Ett nödvändigt ont. Behövs i längden av hälsoskäl, fast helst skulle man låta bli.
Tanken på fritiden som enbart olja för arbetsmotorn är givetvis befängd. Fritiden har ett egenvärde. Att tillbringa tid med medmänniskor, må så vara partner, barn, familj, släkt, vänner eller bekanta är ett grundläggande mänskligt behov som föga behöver ifrågasättas. Då kanske ett mått på fritidsframgång är den glädje man lyckats bereda sina medmänniskor? Det mervärde man skapat för andra?
Fritiden omfattar även arbetsliknande plikter. Räkningar skall betalas. Inkomster deklareras. Hus ska kanske byggas. Ju förment tråkigare, mer pliktliknande fritiden är, desto mer liknar framgångsmåtten dem vi använder i arbetslivet.
Och så har vi mellantingen, hobbyerna. Även om jag fotar för mitt eget höga nöjes skull, kan jag ställa upp klassiska, numeriska mål: Så och så många foton sorterade med taggar och bildtexter, uppladdade på nätet för andra att beskåda, eller utdelade som fotoböcker för släkt och vänner. Mitt subjektiva höga nöje består i att dela fotoglädjen med andra; för detta finns objektiva mätetal. Det kommer sedan an på mig själv att det hela inte urartar i en Photography Key Performance Indicator som förtar själva glädjen i fotograferandet. Men motsatt förhållningssätt, att samla på sig oräkneliga foton ingen ser, är knappast rationellt eller saliggörande, det heller. Eller, ännu värre, att skaffa dyr fotoutrustning och lämna den oanvänd.
En personlig prioriteringsfråga gäller semesterresor. Bör vi maximera antalet bongade sevärdheter och upplevelser per tidsenhet? Eller får vi mer ut av att smälta in i miljön, skapa lärorik interaktion med både ortsbor och medturister, och umgås med vårt eget eventuellt medhavda ressällskap? Balansen är inte uppenbar, och alltid lyckas inte både och. Därför lönar det sig alla gånger att klargöra målen för sig själv och komma överens om förväntningsnivån med medresenärerna.
Svårast mätbar är fritidens roll som grogrund för nya tankar. Nya mål, ändringar i livsinställning och vanor uppstår av sig själva endast om vi ger oss tid att tänka. Kanske måttet här är huruvida vi förändrat oss. Har vi vuxit som människor eller stagnerat i gamla banor?
Ett annat framgångsmått för fritiden är huruvida den kan kombineras med arbetet, varvid dess "kostnad" är mindre och dess "nytta" större. Själv har jag framgångsrikt delat flera intressen med arbetskolleger. Löpning är avkopplande efter intensiva möten och ger möjlighet att informellt fråga vad kollegan riktigt menade; ibland har vi löst riktiga gordiska knutar under löpturen. Småprat om fotografering för att mjuka upp atmosfären inför eller efter möten har givit nya, spännande impulser för min fritid.
Och de som gillar matlagning kan givetvis dela glädjen med sina arbetskolleger, oavsett om dessa också lagar mat eller bara njuter av att äta den.
Själv har jag i varje fall gått så långt som att planera och följa upp kvartalsmål för fritiden. Ett kvartal är tillräckligt långt för att långsiktiga mål ska hinna uppnås, och tillräckligt kort för att önsketänkande skall synliggöras fort. Jag har nu satt upp rätt så detaljerade privata kvartalsmål i flera år. Endel har jag nått, andra inte. Jag kan göra målen lagom specifika, mätbara och realistiska. Och jag är inte redovisningsskyldig inför någon annan än mig själv. Hittills har det känts rätt!
Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.
För ett år sedan, i början av januari 2009, skrev jag en blogginlaga med rubriken "