Snöbrädesåkning i pudersnö i Klippiga bergen

Pudersnön är enastående, i motsats till resandet. Det är i ett nötskal mina erfarenheter från fyra dagars snöbrädesåkning i Klippiga bergen, närmare bestämt i Baldface Lodge i Kanadas västligaste provins British Columbia.


Låtom oss hålla oss till det positivt enastående: Snön är torr och lätt. Därför kallas den visst puder. Visst har jag upplevt det i Finland eller i Alperna, men fortare än man hinner säga "kullerbytta" har någon annan redan spårat upp hela backen. Med god tur kan man få ett eller två bra puderåk på en vecka.


Undertecknad hoppandes någonstans i Klippiga bergen, i snöförhållanden som motsvarar min nya definition av "godartade"

Så är icke fallet om man brädåker med en pistmaskin i Klippiga bergen. I varje fall inte i Baldface, som råder över ett område om sisådär 11 km x 11 km (vilket gör klart över 100 kvadratkilometer) utan en endaste pist. Området är reserverat för dem som bor på Baldface lodge. I vårt fall hade vi två grupper om ungefär tolv personer var. Om 24 åkare förfogar över 100 kvadratkilometer blir det inte direkt trångt, och sannolikheten att man inte hittar jungfrulig snö är låg även efter en veckolång brist på snöfall.

Och vår första dag var just en sådan, då ingen snö fallit på länge. "Länge" betyder här över en vecka. Alla nordamerikaner i gruppen visade sura miner, liksom även de européer och asiater som hade tidigare erfarenheter av Klippiga bergen. Själv var jag däremot i himmelriket, eftersom till och med den första dagen bjöd på mer puderåk än sammanlagt tidigare i mitt liv. Se nu själv hur sluttningarna såg ut första dagen:



Före den andra dagen började fick vi 5-10 cm snö. Och på dagen fick vi minst lika mycket till. Och före tredje dagen började hade vi kanske 25-40 cm färsk pudersnö, ovanpå det puder som fanns sedan förr. Och därmed hade endel sluttningar midjedjup pudersnö! Så fort man åkte nedåt strittade snön upp i nyllet, tidvis med noll sikt som påföljd. Vilken perfekt orsak för "dålig sikt"!

Här är några puderbilder med den gode PG, som här löpte under namnet Patrik och hade hög profil / svansföring. "För att vara en galenpanna skidar han riktigt bra", lät omdömet:


Det som överraskade mig var att långt över hälften av åken var i skogen. Skogarna är täta. Vink: Att åka rakt på träden är ingen god idé; mellanrummen är klart att föredra. Och min navigationsförmåga minskades markant av ryggont; tillräcklig löpträning garanterade att jag inte blev trött, men jag kunde inte böja knäna normalt eftersom ryggen då kvickt protesterade. (Åtminstone hittar jag inte på någon bättre undanflykt varför jag tillhörde de 17% som föll oftast i vår grupp om 12 personer). Resans lärdom: Gör pilates, yoga eller något annat som stärker ryggen före nästa snöbrädesåk!

Övriga lärdomar:

1. Fastän det är kallt i Kanada (-15 grader i vårt fall) blir det varmt (i) när man brädåker och (ii) när man sitter i den relativt varma pistmaskinen.


2. Riktigt kallt är det bara på toppen, då man stiger ut ur pistmaskinen.


3. Pistmaskinen kan under åken användas som förvaringsplats för ryggsäckar, vatten, te, smörgåsar, kameror.


4. Nedifrån upp kommer man väldigt praktiskt med pistmaskinen. Och medan vi åkte uppifrån ner, hann pistmaskinen alltid före oss nedförbacke.


5. Vår grupp av brädåkare (och tvenne förirrade skidåkare, däribland PG) förbrödrades snart, och hjälptes åt så vi alla fick ut så mycket som möjligt av vistelsen.


6. Stugan var lyxig och rymlig jämfört med österrikiska Alpenhütten, franska réfuger eller italienska rifugior. Och maten var klart bättre än vad jag väntade mig (vilket i och för sig inte var mycket, utgående från mina tidigare kulinariska erfarenheter på kontinenten ifråga, detta dock oftast söder om gränsen mellan USA och Kanada).


7. Transporten till stugan tog 10 minuter i en helikopter från en stad vid namn Nelson.


8. Utsikten från helikoptern kunde man inte klaga på.


9. Endel tog helikopter uppförbacke under vistelsen. Men det hade varit pärlor för svinen i mitt fall, eftersom pistmaskinen erbjöd mig gudinog av snöglädje!


10. Resandet tar en evighet. Och är byråkratiskt. Men det är en annan historia.


Tackar så mycket, Baldface, för en enastående upplevelse!

Tio saker jag är lycklig över

"Jag är lycklig veckan lå-å-ång" slutar en snapsvisa, vars koreografi förutsätter att man på fingrarna rabblar upp veckodagarna. Visst har jag stunder av mörker, men i huvudsak är snapsvisans ord tillämpliga på mig.

Och det vill jag smitta med mig av!

Jag sitter i ett Air France-flyg, som jag trots snöstorm och mot all förmodan hann med, och som skall föra mig till Klippiga bergen för att snöbrädesåka med min gode vän PG. Jag bläddrar i mitt lilla A6-anteckningshäfte där jag under sistlidna flygresa nedtecknade vad jag ansåg mig ha uppnått 2008. Medryckt av vittvinsutskänkningen på Air France låter jag tankarna på den listan kombineras men det kedjebrev jag just råkat ut för, där man skall torgföra sju oväsentliga eller slumpmässiga saker om sig själv.

Och då får jag en idé. Fastän jag föraktar kedjebrev, vill jag starta ett nytt: "Tio saker jag är lycklig över". Förvisso är världen full av berättigade orsaker till missnöje (och jag ser mig inte nödd att förse mina eventuella läsare med en URL som bestyrker detta påstående). Men världen är också full av orsaker till glädje och lycka! Och dessa orsaker förtjänar att framhävas, sugas på, njutas av, delas. Var och en har sina personliga orsaker att känna sig lycklig. Så också jag.

Slutsatsen: Om jag kan starta en aldrig så liten lyckoepidemi, är det värt ett försök.

Reglerna är enkla:

1. Fundera ut vad du genuint är lycklig över.


2. Skriv ner det.


3. Få det att se ut som om det handlade om just precis tio saker.


4. Tänk efter vem som bidragit till din lyckokänsla.


5. Hitta på en koppling från de tio sakerna till tio personer som gör dig lycklig.


6. Delge det allsmäktiga nätet din syntes, med valfri metod (såsom egen blogginlaga, gästinlaga, bloggkommentar).


7. Utöva endast mild påtryckning på dina utkorade lyckopersoner att göra detsamma.


8. Inspirera även andra, inte direkt nominerade men trots det lyckliga personer att själva spontant bekänna sin lycka enligt samma recept.

Det har jag nu gjort, och nogsamt sett till att ingen av mina nominerade tio lyckopersoner redan blivit plågade av min blogginlaga om "sju oväsentliga detaljer". Om de vill konvertera sju-bloggen till min tio-blogg, så inte mig emot, men då vill jag inte ta ansvar för de av Barton George påtalade påföljderna av att bryta sju-kedjan ("en man i Österrike gjorde det, varpå han tappade korken till sin tandkräm, och aldrig hittade den, varvid hela tuben torkade ut").

1. Familjen. För mig är familj lika med lycka. Detta syftar på hustru, son, dotter och även mor. Var och en på sitt sätt gör mig lycklig. I denna kategori nominerar jag min son Alexander, som är verbal och gjort mig lycklig inte minst genom att börja blogga. Han skulle för övrigt platsa för en nominering i samtliga kategorier förutöver måhända Ordning.

2. Vänner. Näst familj är vänner viktigast. Nyår, Valborg, Midsommar, den årliga pokerresan, övriga gemensamma intressen. Här nominerar jag Ralf Wahlsten, som med Alexander delar sin socialskyddssignumskod och förmågan att spänna över nästan samtliga kategorier (i Ralfs fall är undantaget Fotografering).

3. Furuvik. Furuvik är mitt jugendstilhus i Nagu, min länk till fäderneslandet och förfäderna, till Svenskfinland. Estetik, ordning, Nagu IF, Möviken runt. I denna kategori nominerar jag Giuseppe Maxia, en kollega på MySQL (nu Sun), en vän som inspirerar mig på många sätt (språk, ordet, nätet) och som brutit två revben spelandes pingis med Alexander i Furuvik.

4. Svenskfinland. Jag må leva i exil, och min hanseatiska svägerska Maike må halvföraktfullt tala om "Finnlandschwederei", men Svenskfinland är basen för min identitet och genomsyrar de flesta av mina övriga källor till lycka. Här nominerar jag min klasskamrat Maini Kihlman f. Metsärinne, som trots eller på grund av sitt finska ursprung förkroppsligar det nätverk och den trygghet Svenskfinland innebär.

5. Språk. Via språk visar man hänsyn och respekt. Att tala motpartens språk skapar gemenskap och ger en djupare kontakt. I denna kategori nominerar jag Aivar Joonas, est och estet, musiker och skaparen av en stor del av ordningen och skönheten på Furuvik. Aivar har på olika sätt inspirerat med både estniska, finska, svenska, ryska och tyska.

6. Idrott. Medfödd latmask som jag är har jag lyckats trotsa min natur. Jag har sprungit fem maratonlopp varav det senaste på under fyra timmar. Alexander och jag har bestigit Mt Blanc. Jag har upptäckt glädjen i att röra på sig. Den glädjen delar jag med många, och jag väljer att nominera Dave Douglas, EVP på Sun, med vilken jag sprang sex gånger på sex olika orter i fjol -- däribland Möviken runt, startandes från Furuvik.

7. Fotografering. För mig är fotografering ett sätt att dokumentera familj, ordning, vänskap och andra former av lycka. Skönhet och estetik. Kreativitet. I denna kategori nominerar jag min hustru Kirsten, som är mitt favoritmotiv framför mina objektiv.

8. Ordet. Det skrivna ordet. Att strukturera tankar, klä dem i ord och delge andra vad man tycker är en källa till lycka. Skulle jag inte uppleva saken som så, skulle du föga läsa dessa ord. I denna kategori nominerar jag min mycket verbale vän och chef Mårten Mickos, som liksom Alexander och Ralf hade platsat i nästintill varje kategori.

9. Ordning. Jag gillar ordning och reda, skönhet och enkelhet, och estetik. De ger själsfrid och lycka, och avspeglar olika sidor av samma sak. I denna kategori nominerar jag Aaro Söderlund, arkitekten bakom renoveringen av Furuvik, en klassiskt bildad person.

10. Nätet. Internet (Xing, bloggning, Facebook, LinkedIn) förstärker kraften i de andra källorna till lycka. Ordet läses av många. Fotografierna beskådas. Glädjeämnena kan delas av släkt och vänner. Nätet förbinder. I denna kategori nominerar jag Bob Brewin, som senaste juni besökte Furuvik tillsammans med fyra andra här nämnda personer (Alexander, Ralf, Giuseppe och Dave) och två personer från min sju-oväsentliga-fakta-lista (Monty, Patrik), och som förstår hur man upprätthåller kontakter via nätet.

Alltså: Är du lycklig? Dela då med dig av din lycka, oavsett du är nominerad eller ej, enligt ovanstående regelverk. Delad lycka är dubbel lycka!

Furuvik-framsteg ymnigt dokumenterade i bild och text

Stora framsteg på Furuvik! Arkivet är grundmurat. Gästhuset är grundmurat. Sigurdskällaren håller på att putsas upp. Fasaden har konsekvent färgläggning. Gårdsplanen är färdig för planering. Och övre duschrummet är extremt lyxigt!

Arkivet

Arkivkapellet är huset där jag skall förvara mitt bibliotek och mitt arkiv. Afyror hylla upp hylla ned. Huset saknar vatten men har ström och internet. Det är alltså fråga om mitt blivande arbetsrum i Nagu. Även skrivaren skall stå här, har jag tänkt (tillsvidare).

Gästhuset

Gästhuset är huset där gästerna får bo och förhoppningsvis trivas. Jag vill gestalta gästhuset såsom jag själv skulle vilja att ett hotellrum skall vara: Bra med förvaringsutrymme. Inga onödiga prylar framme ivägen, så det blir enkelt att se om man glömt något efter sig. Plats för väskor så att man kan ha ordning och reda kring sig.

Huset har vatten (duschrum, ett minikök) och golvvärme och sådant som förhoppningsvis får gästerna att känna sig välkomna och hållas längre än bara en natt.

Sigurdskällaren

Sigurdskällaren blir den hemliga pärlan, pricket över i:et i Furuvik. Det är fråga om en lönnkrog in spe. Här skall sex personer (eller fyra eller två, men inte en) sitta och dricka Franziskaner Weißbier (som Nagu Alko har på lager) eller något ännu starkare.

Namnet hedrar major Sigurd Johannes Westerholm (1900-1956), skyddskårist, Kajs morfar.

Första bilden är trickseri -- det röda är tyvärr inte gjort i verkligheten, utan med Photoshop. Bilden är tagen i augusti 2008.

Fasaden

Nu är färgbruket i fasaden konsekvent:

• grått för sockeln, taket och andra plåtdelar


• gult för första och andra våningen


• vitt för dekorationerna

Gårdsplanen

Nu skall det börja planeras gårdsplan! Jocke Enckell (ansvarig byggmästare för arkivet och gästhuset) har en kontakt som heter (om jag minns rätt) Jukka Uotila som skall få i uppdrag att planera detaljer utgående från Aaros nedanstående plan.



Byggnader

• I mitten: Själva huset.


• Nordväst / uppe till vänster: Arkivkapellet. Dessutom är min tanke att man skall föra sin cykel hit. Det skall vara tillräckligt bekvämt, så man inte lämnar den vid garaget.


• Nordost / uppe till höger: Gästhuset.


• Sydost / nere till höger: Sigurdskällaren.


• Sydväst / nere till vänster: Garaget ("förråd", "biltak" -- saknar ännu miljöstyrelsens OK, men Nagu byggnadsnämnd har förordat ett tillstånd). Här skall man kunna spela pingis under tak. I vanliga fall skall här inte stå någon bil parkerad, utan alltså ett pingisbord. I förrådet skall även kanote(r)n(a) förvaras.

Tankar om gårdsplaneringen:

• "Välkomin-gård": skiffertäckt plan, utan bilar (bilar parkeras nedanför / söder om välkomin-gården)


• Övre terrassen: delvis skiffertäckt plan, eller kanske gräs, kanske för trampolin, eller för trädgårdsmöbler i skuggan


• Nedre terrassen: Väsentligaste uteplanen -- här äts det och dricks det och läses det och umgås det. En lokal Biergarten. Har pergola. Kanske delvis skiffer, delvis gräs. Snygg förbindelse mellan Sigurdskällaren och Gästhuset. Möjlighet till långbord med fyra-fem Biergartenbord och -bänkar.


• Bakom / norr om huset gräsmatta. Samt Via Litorina Framnesensis, vägen till Framnäs strand


• Till vänster / väster om huset gräsmatta. Och flaggstänger.

Övre duschrummet

Övre våningens duschrum blir faktiskt riktigt snyggt!