söndag 13 juni 2010

Nätverkande i Nagu: Från vision till verklighet

Sociala nätverk kan man bygga upp kring vadsomhelst. Men helst gör man det kring sådant som ligger en varmt om hjärtat, i alla fall om det skall bli till något. Och mig ligger Nagu i Åbo skärgård varmt om hjärtat. Sedan årsskiftet 2009 är Nagu en stolt del av Väståbolands stad, vars turismenhet kontaktade mig i mars efter mina Forum-skriverier om "Bli social på nätet".

Jag blev ombedd att så gott jag kan hjälpa Väståboland på traven när det gäller att nyttja webbens sociala nät för att befrämja turismen på orten. Det gör jag så gärna. Jag har en egen vision kring hur nätverken borde utnyttjas i skärgården, och försöker dra mitt strå till stacken för att visionen skall kunna förverkligas.

Till saken hör att jag enbart är en tidvis Nagubo, medan min ständiga boning 2006 bytte från Grankulla till München. Där hålls jag tillsvidare, även om jag besöker Nagu var och varannan månad och tar tillvara på varje tillfälle att förstärka rötterna -- senast i fjol somras då min son Alexander gick i sin faders fotspår och konfirmerades i Nagu kyrka. Rötterna i Nagu består av somrar jag tillbragt på Ernholm och på Kyrkbacken sedan 1970, av att mina föräldrar flyttade till Nagu 1983 (och av huset jag ärvt av dem), av ett antal släktingar och vänner och av att mina farföräldrar båda är uppvuxna på Högsar.

Därmed kan man ju tycka att jag har noll och intet med turism att skaffa. Det allra mesta i broschyren Unvergessliches Nagu är mig bekant, i raka motsats till vad det vore för grannarna här i München. Men min vision ser helt annorlunda ut än att pracka Nagubroschyrer på vilt främmande människor.

I min vision av turismbefrämjande för Väståboland bygger turismenheten vidare på de redan existerande nätverken. Och de existerande nätverken består i första hand av skärgårdens fast boende, i andra hand av kategorin "tidvis Nagubon" som jag själv representerar. Vi känner för Nagu. Vi har starka band till Nagu, och tjocka rötter. Samtidigt har vi andra band till en vardag utanför Nagu, och släpar utbölingar av diverse sort till det vi själva upplever som den vackraste orten i Finland. Vem kan bättre göra reklam för Nagu, än någon man känner och någon som talar varmt för Nagu? Trovärdigheten bara ökar om man gör det aus Liebe zur Kunst, alltså utan direkt egen vinning. Och det gör vi själva, och många av de gäster som besökt oss.

Är Väståbolands turismenhet smart, och vad jag utgående från två-tre träffar kan se är så fallet, börjar de "smöra" med oss och låter oss göra grovjobbet genom att bearbeta våra icke-Nagu-baserade nätverk. Turismenheten visar oss uppmärksamhet och ger oss de verktyg vi behöver för att sprida det glada budskapet.

Men det vi vill ha betalt i är inte bara badbollar, T-skjortor och uppmuntrande kommentarer av typ "oj vad du är duktig". Visst behövs de också. Den värdefullaste valutan vi kan få betalt i är ett utökat nätverk i Nagu. Att vi känner fler ortsbor. Att vi kan börja hälsa på fler bekanta nunor på Sale. Att Börje (han med fisken) börjar känna igen oss, både i hamnen och på sin FB-fansida. Att någon bland våra sommarstugegrannar känner oss så bra, att de rekommenderar oss att ringa Bisa-Pekka när något skall grävas, eller Bobi Saarinen när vi skall fylla tomten med mer sand. Att vi känner fler deltagare på Möviken runt och på Nagu Kammarmusikdagar än i fjol somras. Att vi får höra om inbrottet i bussen utanför Gästgiveri Martha i slutet av maj. Att någon berättar om Eija Lamsijärvi (som kan hjälpa med catering för fester), om vem som kan hjälpa med bygget, om vem som kan se efter stugan eller villan då vi själva är långt borta. Att våra barn får jämnåriga kompisar bland ortsborna. Att barnen inte längre har stint ti fata Nagudialekt.

För att denna vision skall förverkligas, måste turismenheten vara modig och se sin uppgift i ett större perspektiv. Turismenheten måste börja umgås med oss, och se oss som frivilligarbetare för skärgårdens turism. Dels ska vi få fina webbsidor (fan-sidor såsom den nystartade Facebook.com/Nagu.fi, eller Wikipedia-sidor om Nagu många språk), dels ska vi få höra skvaller från orten (den något kryptiske Bertel Nagubo har både Twitter-konto Twitter.com/Nagubon och egen sida på Facebook, facebook.com/Nagubon). Vi ska få tillfälle att umgås med varandra virtuellt, via texter och bilder på FB-fansidan. Vi ska få möjlighet att dela med oss av våra bilder av människor, natur, hav, vardag och fest (via Facebook, Picasa och Flickr). Då våra nätverk på nätet växer till sig, ska vi få möjlighet att träffas i verkliga livet under sommarens (och hela årets) många tillställningar i Nagu. Det gäller bara för Väståbolands turismenhet att olja maskineriet, ge oss kanaler och plattformer, att hjälpa oss förstärka våra nätverk i Nagu. Om vi får lära oss om de kontakter vi behöver i Nagu, stärks våra sedan tidigare starka band till orten. Vi brinner redan nu för Nagu, och med litet hjälp har Väståbolands turismenhet inte fyra personer utan fyrahundra eller fyratusen.




Kring denna vision håller jag på att bygga upp konkreta rekommendationer för Väståbolands turismenhet. Väldigt kvickt startade turismenheten Facebook-fansidan för Nagu, som i ett huj fått över 600 anhängare. För att inte Facebook skall bli det enda benet att stå på, vurmar jag för användande av hashtaggen #Nagu på Twitter. Jag ivrar för en fototävling "Nagu 2010", med inlämning över Facebook, Flickr och Picasa. Jag hoppas på wifi-nätförbindelse vid färjfästena, där vi alla har mer tid att tjatta och slumpmässigt stöta på varandra över nätet, än då vi hunnit fram dit vi ska i Nagu.

Visionen förfäktar jag som ett experiment med Nagu som försökskanin för resten av Väståboland. Ännu denna sommar är ribban inte så hög rörande vad alla väntar sig av socknens webbnärvaro. Samlar vi på oss goda erfarenheter, kan experimentet nästa år utvidgas till resten av Väståboland. Smart är det att betala läropengarna i en begränsad miljö.

Jag ser med spänning fram emot sommaren 2010 som startskottet för ett allt starkare nätverk mellan fasta Nagubor och tidvis Nagubor, för en kraftigt utökad nätnärvaro för Nagu via foton tagna och texter skrivna av oss frivilliga ambassadörer, och för en ökad omsättning bland ortens företagare, via en sund tillväxt av turismen. Sätt oss svamphuggare i arbete för er, kära Nagubor!

torsdag 10 juni 2010

Häftet "Bli social på nätet"

Denna blogg gäller ett särtryck ur Forum för ekonomi och teknik. Häftet ifråga utkom 11.3.2010 och kan beställas via mejl till feedback@forum.fi.

Häftet "Bli social på nätet"



I elva spalter beskrev jag ifjol webbens sociala nätverk i den finlandssvenska affärspublikationen Forum för Ekonomi och Teknik.

Forums chefredaktör och jag beslöt i februari att ge ut ett särtryck med de elva spalterna. Häftet utkom den 11.3.2010, lagom till Organisationskonferensen i Tammerfors, där jag höll ett föredrag "Fenomenet sociala medier och vad det betyder för finlandssvenska organisationer". Föredraget finns som videofilm på YouTube och i presentationsform på SlideShare).

Häftet innehåller tre nyskrivna artiklar:



För de elva ursprungliga artiklarna finner du en innehållsförteckning här:



Häftet trycktes i 2500 exemplar. Det finns ännu kvar av dem på Mannerheimvägen, och du kan beställa ett eller flera exemplar av feedback@forum.fi.

http://www.linkedin.com/groups?gid=1841943



I elva spalter i Forum för Ekonomi och Teknik 2009 beskrev Kaj Arnö de sociala nät som håller på att etableras på webben. Kaj hävdade att de blir lika viktiga verktyg som mejl och SMS, och hjälpte Forums läsare att komma igång.

torsdag 27 maj 2010

Gallra i dina semesterplaner (Forum 5/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 5 2010, som utkom 27.5.2010.

Gallra i dina semesterplaner


Vad ska du göra under semestern i år? Det här är en skenbart oskyldig fråga som vi bombarderas med av arbetskolleger, vänner och bekanta. Frågan kan vara välment och genuin, men den kan också vara en utmaning till statusmarkering.

Att besvara frågan i ett socialt sammanhang kräver talang i att läsa mellan raderna. För att få tyst på storskrävlarna kan du ju utveckla ett standardsvar: Du har blivit trött på det enahanda golfandet och vill få litet omväxling några seglingsturer i nya båten. Du ska dessutom ta allihop på en långfärdsresa men ska sedan varva ned och tillbringa resten av ledigheten i lugn och ro på något av familjens sommarresidens, åtminstone fram till jaktsäsongen.

Värre är det när familjen frågar, för att inte tala om släkten och svärföräldrarna. Men det här är inte en spalt om parterapi, barnavård, släktrelationer eller diplomati gentemot ingifta. Därför koncentrerar vi oss på den fråga du har fullständig kontroll över: Vad vill du själv göra på semestern?

Därmed inte sagt att din semester vore fri från förpliktelser. Du mår dock högst sannolikt bättre av att inför dig själv konstatera att du verkligen vill besöka svärföräldrarna, din partners syskon eller påfrestande kusiner (om så bara för att glädja din partner), än att motvilligt uppoffra dig för att du "måste".

Huvudproblemet för oss Forum-läsare brukar i semestersammanhang vara för högt ställda ambitioner. I våra vilda önskedrömmar tror vi oss under den skenbart oändligt långa semestern hinna med allt: De sociala förpliktelserna, parrelationen, barnen, de egna föräldrarna. Byggandet, nytt utedass, lider, ny bastu, vinterboning, nya fönster, vatten in och ut. Fiska, plocka bär och svamp. Läsa deckare, Alice Lyttkens, Richard Dawkins, fynd på vinden, Husisarna från 1927, diverse uppdämt yrkesrelaterat. Städa upp gammalt bråte. Skriva. Vandra. Idrotta, paddla, cykla, springa. Och så har vi ambitionerna kring året-runt-fritidssysselsättningarna: Ta HDR-fotografier, makrofoton av fjärilar och blommor, filma sommarkalasen och under regniga dagar öva Photoshop och få ordning på morfars frimärkssamling.

Och egentligen vill vi på semestern bara ta igen oss.

Frågan "Vad skall du göra under semestern i år?" reduceras därmed till resonemang ur två tidigare arbete-fritid-spalter i Forum: Fritidsframgång och Förväntningar. Hur definierar du en framgångsrik semester för dig själv? Och ser du till att du ställer in förväntningsnivån hos dina nära och kära så lågt, att du med största sannolikhet överträffar den? När du vet vad du vill, och ser till att de dina inte blir besvikna på dig, har du det väl förspänt.

Vad du sedan väljer att göra är din sak, och ett otal val kan visa sig bli helt rätta: En luthersk effektivitetssemester i byggandets och vindsröjandets tecken. En janneholménsk idrottssemeter i kroppskulturens och det fysiska välbefinnandets tecken. En michaelbjörklundsk matlagningssemester. En bokmalssemester i hängmattan. Något romantiskt på tu man hand. Med barnen på Eckerö, i Vimmerby och Kolmården. Allt på en gång torde dock bli fel.

Och, lever jag som jag skriver? Njae, jag vill fotografera, ordna, städa, läsa, vara social, idrotta och lite resa. Jag vet! Jag borde rensa bort några ambitioner. Men verkligheten tar nog sedermera ned mig på jorden; det jag inte hinner med förblir ogjort. Min tröst: Jag har i varje fall i detalj tänkt igenom vad jag vill och passat mig noga för att inte ställa omgivningens förväntningar för högt.



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

torsdag 29 april 2010

Tidens väsen (Forum 4/2010)

Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 4 2010, som utkom 29.4.2010.

Tidens väsen


En timme är inte en timme. Tiden är inte skapt lika. ”Alla har vi 24 timmar om dagen, det kommer bara an på oss själva att disponera tiden rätt.” Vilket kvalificerat struntprat! För oss irrationella mänskliga varelser finns det fundamentalt olika sorters tid, som vi först måste få grepp om, innan vi kan planera och disponera över den logiskt.
Att fakturering i yrkeslivet sker per timme eller dag ger oss illusionen att värdeskapandet är lineärt beroende av den satsade tiden. I förlängningen riskerar vi också att förledas agera som om olika semesterdagar, veckoslut eller vardagsavbrott i princip vore ungefär lika värdefulla.

Ändå borde vi veta bättre. Sammanhangen är mer komplicerade än så. Ibland kan vi omge oss med de medmänniskor vi helst tillbringar tid med, ibland lyckas vi inte. Ibland avbryts vår tankevärld, produktivitet och lyckoupplevelser av diverse irritationsmoment, ibland förunnas oss stunder av inlevelse och ostörd koncentration. Ibland har vi tillgång till just de resurser vi anser oss behöva, ibland saknar vi allt från internet via proviant till något läsbart.

Kvalitetstid är begreppet med vilket vi beskriver situationer då allt stämmer, då vi mår bra. Många av oss tänker speciellt på tiden vi tillbringar med familjen, och delvis tror vi oss med kvaliteten kunna kompensera utebliven kvantitet.

Så vad hävdar jag då att vi borde göra?

För det första: varsebli vilka sorters subjek­tiv tid vi utsätter oss för.

För det andra: gynna tillkomsten av ange­näma och produktiva tidssorter.

För det tredje: öka kvaliteten, inom alla tidssorter, via förberedelser.

För det fjärde: hänge oss åt just den subjektiva tidssort vi för stunden lever i.

För det femte: bryta upp i stunder då vi inte förmår hänge oss.

Dessa privata filosoferingar gör ingen större skillnad på huruvida vi talar om arbete eller fritid. Gränserna mellan de tu flyter såviså. Mina rättesnören, påstår jag, ökar mitt välbefinnande och min produktivitet oavsett vi talar om förvärvsarbete eller avkoppling.

Min logik går i följande banor. Vars och ens liv indelas omedvetet i olika sorters tid: vid skrivbordet, i telefonen, med datorn, i mötesrummet, i flyget, med partnern, i skidbacken, under middagen, i den avskilda stugan, i diverse köer. Indelningen är personlig och godtycklig. Allmängiltigt är att vi kan påverka både fördelningen av vår tid mellan de olika kategorierna och den subjektiva tidskvaliteten inom varje kategori. Den rätta boken kan förvandla väntetid till läsglädje. Minneslistor kan effektivera ärenden på stan, om man likt mig avskyr att gå i butiker. Och att jag förberett samtalsämnen behöver mitt middagssällskap inte veta, oavsett de är affärsbekanta, vänner eller familj.

De mest inspirerande människorna tycker jag mig ha iakttagit bland dem som bäst lever sig in i nuet och visar mest närvaro, både i arbetet och under fritiden. De anpassar sig till förutsättningarna och hän­ger sig mödolöst åt stunden. Själv försöker jag med varierande framgång skapa ett sådant tillstånd av flöde, både för mig själv och min omgivning.

Till livsvisdomen hör också omdömet att inse när förutsättningarna för en lyckad tidsanvändning saknas. Slår jag huvudet i väggen? Är bergstoppen omöjlig att nå? Är det bäst att tacka nej till denna affär? Hittar jag inte buggen i programmet? Alltför ofta inser vi onödigt sent att det är bäst att bryta upp och byta tidssort, gå ut och springa eller bara ta en paus.

En rationell och till den subjektiva verkligheten anpassad disposition av tiden är nyckeln till ett liv där arbete och fritid inte inkräktar på varandra, utan skapar en harmonisk helhet. Jag hoppas mina här framförda filosoferingar inspirerar dig att skapa dina egna, personliga rättesnören.



Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

fredag 23 april 2010

Eyjafjalla: Ett urval twittranden på svenska

Från söndagen den 11.4.2010 till torsdagen den 22.4.2010 twittrade jag (med kontot @kajarno) sammanlagt

  • 26 meddelanden på svenska

  • 41 meddelanden på tyska

  • 69 meddelanden på engelska


(förutöver direkta svar), de flesta av vukanisk natur.

Här är en delmängd av de svenska tvitarna. Datum och tider är lokala (Kalifornien med 10 h tidsskillnad från Finland, Chicago 8 h).

Söndagen den 11.4.2010

  • 17:13 Nu startar flyget till USA och jag är tillbaka i Europa fredag kväll


Torsdagen den 15.4.2010

  • 13:13 Kaj Arnö undrar hur länge han måste försmäkta utan snus i detta Kalifornien #LH #flyg #island #oro

  • 19:47 Kaj Arnö är lycklig över att åtminstone ha kunnat checka in! Än så länge verkar LH459 flyga. #island #vulkan #lh

  • 22:01 Kaj Arnö måste tyvärr räkna med att försmäkta en god stund utan  snus på fel kontinent #ashtag #island #vulkan #sfo


Fredagen den 16.4.2010

  • 6:35 Kaj Arnö tycker det här med vulkaner är #aska juttu #ashtag  #island #flyg

  • 11:32 Kaj Arnö svär "Eyjafjallajäklar anamma!" och bloggar bort sin frustration i väntans tider LH459 SFO-MUC http://is.gd/bvRL2 #ashtag #island #mysqlconf

  • 14:29 Kaj Arnö är inte överaskad: Även dagens LH459 SFO-MUC är inställd. Mer överaskad hade jag blivit om jag nått Europa! #ashtag http://is.gd/bvRL2


Söndagen den 18.4.2010

  • 10:57 Eftertanke och meditation går före självömkan, men kräver behärskning. #ashtag #getmehome #SFO


Måndagen den 19.4.2010

  • 6:24 Ur askan i kväll ren? #ashtag

  • 15:59 Det ser ut som om jag skulle åka ur askan i kväll ren! Iberia Chicago-Madrid är ännu ON TIME #ashtag


Tisdagen den 20.4.2010

  • 08:16 Kaj Arnö kysser spansk mark, svär trohet till Europa och frestas  lova aldrig mer lämna sin fädernesvärldsdel #ashtag #beethoven  #sibelius

  • 20:08 Kaj Arnö Better fly than fence badly #ashtag


Onsdagen den 21.4.2010

  • 09:00 Incheckad för MUC-MAD 8:55 port H18! Ännu ser det  bra ut! #ashtag

  • 09:28 "Säkerhetskontrollen" i Madrid vinner med hästlängder över Sjöskog och Arlanda 5 i ineffektivitet och ovänlighet. En prestation i sig!

  • 09:30 Nejnej inte nu igen! "Operational reasons" fördröjer boardingen. För hur länge? Just nu med bara en halv timme ... #ashtag

  • 09:50 Kaj Arnö börjar äntligen våga tänka på Valborg i Finland. "Stuck in Nagu" vore ju bra. Kanske man ska försöka? #ashtag

  • 13:06 Hemma! Bättre fem dagar sent än aldrig. #ashtag

torsdag 22 april 2010

Tolv slutsatser av en frigiven ur vulkanens gisslan

Fem dagar i ovisshet, fången långt borta hemifrån av en isländsk vulkan, ger rikligt med tid till eftertanke. Här är mitt försök att dagen efter hemkomsten dra slutsatser: dels på en personlig nivå, dels på en allmänmänsklig och samhällelig nivå.

Detta har hänt: Tio minuter före ombordstigning på LH459 från San Francisco hem till München nåddes jag av ett SMS att flyget inställts. Det här var torsdagen den 15.4.2010 kl. 20:20. Efter det levde jag i ovisshet i flygplatshotell, största delen av tiden 40 km söderom San Francisco, för att till slut komma hem fem dagar försenad onsdagen den 21.4.2010 kl. 13:00.

Personliga slutsatser


Slutsats 1: Förlorad frihet och ovisshet är svåra att bemästra. Egentligen gick det ju aldrig någon nöd på mig. Inget fysiskt lidande, ingen kroppslig skada, nästan ingen materiell förlust. Ändå var upplevelsen bland det starkaste jag varit med om. Vad är det riktigt jag gnäller över, i så fall? Frihetsberövande på obestämd framtid. Oinfriade förväntningar.

Slutsats 2: Europa är min fäderneskontinent. Emotionellt var det förskräckligt att vara strandad på fel kontinent, 9474 km hemifrån (SFO från MUC). Senast Eyjafjalla bröt ut (1821-23) tog det femton månader, och kunskapen om detta ingav en känsla av att potentiellt vara fången i oräkneliga veckor. Hur kunde man veta hur länge den interkontinentala flygtrafiken skulle vara inställd? Visst var lättnaden att komma hem enorm, men den stora euforin var nog när jag återsåg Europa i Madrid. Jag var räddad! Alltfort var jag 1481 km hemifrån, men den sträckan kan jag tillryggalägga med tåg, buss, bil eller rentav cykel. Olycksbröder bland MySQLarna har delat min känsla av att lättnaden att nå hemmet är stor, men lättnaden att nå Europa är större.

Slutsats 3: Humorn är ett starkt vapen. Från början höll vi strandade upp humöret via skämt, ibland så galghumoristiska att de inte tål att nedtecknas i skrift. "Send cash not ash" var den första skämtsuccén på webben, men de självskapade skämten gav mer lindring. En arbetskollega berättade att den göteborgska folkhumorn talat om att folk blivit "överaskade", vilket jag anpassade till renhållningsverkets kampanj hemma i München, "sortera skräpet bättre". På tyska använder man samma ord för att sortera skräp och avstava ord (trennen), varför jag hoppas så småningom kunna se ortens roskisbilar med mitt egenhändigt skapade "ÜBERR- ASCHUNG"-plakat på. Speciellt skojig var även den isländska treminuters terroristvideon, där de hotar sätta tvål i Katla så vi inte får någon sommar på flera år.

Slutsats 4: Språkvalet skapar närhet och stärker samhörigheten. För att delge ren information om min belägenhet hade engelska dugt bra för att kommunicera med Gamla världen över Twitter och Facebook. Men vitsen med kommunikationen var att förkorta det emotionella avståndet och må bättre sjäsligt. För detta krävs ett känslomässigt förhållande till språket. I mitt fall blev det därför mest svenska och nästmest tyska och först i sista hand engelska. Det hade känts helt fel att bara använda engelska.

Allmänna slutsatser


Slutsats 5: Människan är ett socialt väsen, och sociala media ger äkta lindring i "nöden". Facebook och Twitter blev till livlinor för oss i vulkanens gisslan. Jag fick fler Facebookhändelser än någonsin. På vägen från Chicago till Madrid samlades 51 händelser, på vägen från Madrid till München 48 händelser. För mig kändes det bra att veta att någon brydde sig. Och att döma av kommentarernas innehåll brydde folk sig verkligen: "Det är knappt så man hinner jobba - när man måste följa med den spännande följetongen om 'kommer-Kaj-hem-eller-ej-o-när-o-var-o-hur". Svar: "Säg inte annat! Är detta Real-Entertainment? (Ursäkta Kaj - kanske inte ur ditt perspektiv...)" medan en strandad olycksbroder konstaterade: "Det här är en dålig realityshow, hur jag än försöker så har ingen röstat för att jag skulle skickas hem...".

Slutsats 6: Individens karaktärsdrag, starka som svaga, förstärks av "nöden". Stoiskt lugn kunde jag iaktta bland dem som även i normalfall är lugna. Systematiskt arbete och koncentration hos dem som annars jobbar koncentrerat. Att jag sökte tröst i humorn, i att skriva av mig och i kommunikationen med andra var heller ingen tillfällighet. Tyvärr märkte jag också en regression hos mig själv i en tidigare ovana att låta mig avledas av ytliga webbnyheter, i stället för att efter rationellt övervägande gå på i ullstrumporna.

Slutsats 7: Möjligheten att göra det bästa av situationen varierar med inställning, karaktär och tur. Själv var jag mätt på Kalifornien och har i USA stora svårigheter att hitta sådan mat jag gärna äter. Jag ogillar att köra bil, speciellt i USA. Jag hade ingen lust att tillbringa tid med att på något vis ta mig 40 km till centrum av San Francisco, där jag varit tillräckligt många gånger. För andra strandsatta var det rakt tvärtom, de tyckte att det var tursamt att bli sittande just i San Francisco. Bra var att jag hade löputrustning, böcker och minnesanteckningar med, och bilförsedda kollegor i närheten som delade middagar och löpturer där jag bodde.

Slutsats 8: Önsketänkande är vanligare än panikreaktioner. "Hur många timmar försenad blir du då?" var ett typexempel på vanliga frågor i början av väntan. Då timmarna blev dagar av helspärrat luftrum kom frågor såsom "Har du kommit vidare?" eller "Vet du när du kommer?", fastän ingen visste när luftrummet skulle öppnas.

Samhälleliga slutsatser


Slutsats 9: Flygresande, speciellt i turistsyfte, kommer att minska. Både rationella och irrationella skäl talar för minskat resande. Själv tänker jag efter både en och två gånger innan jag nästa gång reser bort från Europa. Och jag tror många undviker även inomeuropeiskt resande.

Slutsats 10: Meningen med försäkringar ifrågasätts. Vitsen med försäkringar är att minska riskerna om något oförutsett inträffar. Financial Times Deutschland påpekar att försäkringsbolagen utesluter en stor mängd oförutsedda händelser ur försäkringsskyddet, kanske kunderna inte ser så mycket mervärde i att vara försäkrade.

Slutsats 11: Sociala medier växer ytterligare i betydelse. Även om Lufthansa var krattiga på att kommunicera under Eyjafjallas utbrott, visar sig KLM redan nu ha gjort just det jag de senaste dagarna tjatat på Lufthansa att börja göra. KLM har aktiv kommunikation i Twitter, bra sida på Facebook (jag blev den 38704:e att gilla den), fin YouTube-video med VD:n. Och samhörigheten som sociala medier skapar bland privatpersoner i kristider avtar inte i första taget ens när askmolnet upplösts.

Slutsats 12: Riskbedömningarna blir mer rationella. BBC:s fråga om det kanske är farligare att åka bil än flyga genom askmoln betonar det oetiska i att på politikermanér plocka populistiska poäng genom att papegojmässigt hävda "säkerheten framför allt", eftersom vi irrationella människor hurtigt tillåter farligheter som hög hastighet bland bilar, rökning, alkohol och ohälsosam mat, vilka alla skördar betydligt fler människoliv än flygtrafiken. Också de så kallade "säkerhetskontrollerna" (de facto snarast systematiserad statssanktionerad mobbning) på flygfälten förutspår jag att med tiden blir enklare att ifrågasätta, då vi resenärer med nyvunna vulkaniska erfarenheter blir mindre godtrogna.

fredag 16 april 2010

I väntans tider -- om LH459 och aska

Eyjafjallajäklar anamma! Enligt plan skulle jag just nu stiga av lokaltåget S8 hem från flygfältet, packa upp, säga hej åt barnen och se fram emot ett trevligt veckoslut hemma i München (femton till aderton grader, växlande molnighet). I stället sitter jag ensam i ett obekant hotell på okänd ort iklädd välbegagnad klädsel och irriterar mig över att jag på obestämd framtid försmäktar utan snus på fel kontinent.

"Men Kaj, det finns ju värre ställen att vara strandsatt än San Francisco" har flere vänner och bekanta tröstat mig över Twitter och Facebook. De ser framför sig en promenad från plingande spårvagnar till sjölejonen i Fisherman's Wharf, eller kanske ännu ett glas vin i Napa Valley och tycker inte alls jag borde vara särskilt frustrerad. Själv är jag dels rätt mätt på Kalifornien men hungrig på Europa, dels inte utrustad för att njuta av turism varhelst jag än vore.

Så jag tillgriper mina standardvapen för att jaga irritationen på flykten: Penna och papper, tangentbord och internet. Via litet skrivterapi kan jag enklare intala mig att göra det bästa av situationen. Som ortsborna säger: jag borde "go with the flow".







Före (foto: James Duncan Davidson)

Efter (självporträtt med Nokia E72)

Detta har hänt: En timme efter incheckning och tio minuter före planerad ombordstigning sänder Lufthansa det befarade SMS-meddelandet "Ihr Flug LH459 SFO-MUC wurde leider annulliert". Jag går tillbaka från Gate 99 till incheckningen och får efter en kort väntan besked att jag bokas på Hotel Sofitel nära flygfältet. Efter en litet längre väntan föses sex olycksbröder och jag med en minibuss till Sofitel, tar en öl, svär över vulkaner och idkar ociterbar galghumor, twittrar och går slutligen och lägger mig. Efter några samtal till Lufthansa får jag höra att jag står i köplats idag fredag (om SFO-MUC-flyget alls går), imorgon lördag (samma förbehåll) och i övermorgon söndag (samma förbehåll) samt har en bekräftad plats på måndag (fortsättningsvis om flyget går), varvid jag kommer hem sex-sjutiden på tisdag kväll. Barnen är ensamma hemma.

Resultat: Jag är frustrerad. Jag vet inte exakt var jag är, och fastän jag visste det, vet jag inte hur jag skulle ta mig härifrån eftersom landet jag befinner mig i har svagt utvecklad infrastruktur vad lokaltransport beträffar. Arbetskollegerna, som delar mitt öde, är spridda över Kiseldalen. Matkrånglig som jag är vet jag inte var jag får "kajscher"-mat, alltså åtminstone halvvägs hälsosam föda i motsats till sött och flott. Jag har en kläduppsättning, nämligen den kostym jag har på mig. Och igår just före jag checkade ut från hotellet slängde jag min tandborste, som hade gått sönder (ja, den bröts just invid borsten).

Å andra sidan: Det kunde vara betydligt värre. Det går ingen fysisk nöd på mig. Jag är frisk och oskadd. Jag har ett hotell, en bekväm säng, en dusch. Än bättre: Jag har min telefon, dator, elström, internet, papper och penna.

Så det enda vettiga jag kan göra är att sätta mig ned och jobba vid datorn. Jag har de erforderliga verktygen (Google Docs, Google Mail, Omni Outliner) och rent av en bunt med minneslistor samt obearbetade handskrivna dokument med mig.

Guldkant 1: Facebook, Twitter, Skype. Jag är inte isolerad. Askan tillåter nätkommunikation med Europa och social interaktion gör väntan uthärdlig.

Guldkant 2: Mina löparskor, shorts, Runnism-t-skjorta. De fick alla plats, fastän jag reser bara med handbagage. Jag kan gå ut på en löptur senare idag. Regnet under början av veckan har bytts i solsken, och även om det är rätt kylslaget skall det bli skoj att springa.

Guldkant 3: Tre bra böcker, av vilka jag fick två som talargåva av O'Reilly på MySQL-konferensen (roten till min resa till Kalifornien).

Men eyjafjallajäklar ändå, jag vill inte vänta tills tisdag innan jag är hemma. Och en längre väntan är ju ingalunda utesluten.