I väntans tider -- om LH459 och aska

Eyjafjallajäklar anamma! Enligt plan skulle jag just nu stiga av lokaltåget S8 hem från flygfältet, packa upp, säga hej åt barnen och se fram emot ett trevligt veckoslut hemma i München (femton till aderton grader, växlande molnighet). I stället sitter jag ensam i ett obekant hotell på okänd ort iklädd välbegagnad klädsel och irriterar mig över att jag på obestämd framtid försmäktar utan snus på fel kontinent.

"Men Kaj, det finns ju värre ställen att vara strandsatt än San Francisco" har flere vänner och bekanta tröstat mig över Twitter och Facebook. De ser framför sig en promenad från plingande spårvagnar till sjölejonen i Fisherman's Wharf, eller kanske ännu ett glas vin i Napa Valley och tycker inte alls jag borde vara särskilt frustrerad. Själv är jag dels rätt mätt på Kalifornien men hungrig på Europa, dels inte utrustad för att njuta av turism varhelst jag än vore.

Så jag tillgriper mina standardvapen för att jaga irritationen på flykten: Penna och papper, tangentbord och internet. Via litet skrivterapi kan jag enklare intala mig att göra det bästa av situationen. Som ortsborna säger: jag borde "go with the flow".

Före (foto: James Duncan Davidson)

Efter (självporträtt med Nokia E72)

Detta har hänt: En timme efter incheckning och tio minuter före planerad ombordstigning sänder Lufthansa det befarade SMS-meddelandet "Ihr Flug LH459 SFO-MUC wurde leider annulliert". Jag går tillbaka från Gate 99 till incheckningen och får efter en kort väntan besked att jag bokas på Hotel Sofitel nära flygfältet. Efter en litet längre väntan föses sex olycksbröder och jag med en minibuss till Sofitel, tar en öl, svär över vulkaner och idkar ociterbar galghumor, twittrar och går slutligen och lägger mig. Efter några samtal till Lufthansa får jag höra att jag står i köplats idag fredag (om SFO-MUC-flyget alls går), imorgon lördag (samma förbehåll) och i övermorgon söndag (samma förbehåll) samt har en bekräftad plats på måndag (fortsättningsvis om flyget går), varvid jag kommer hem sex-sjutiden på tisdag kväll. Barnen är ensamma hemma.

Resultat: Jag är frustrerad. Jag vet inte exakt var jag är, och fastän jag visste det, vet jag inte hur jag skulle ta mig härifrån eftersom landet jag befinner mig i har svagt utvecklad infrastruktur vad lokaltransport beträffar. Arbetskollegerna, som delar mitt öde, är spridda över Kiseldalen. Matkrånglig som jag är vet jag inte var jag får "kajscher"-mat, alltså åtminstone halvvägs hälsosam föda i motsats till sött och flott. Jag har en kläduppsättning, nämligen den kostym jag har på mig. Och igår just före jag checkade ut från hotellet slängde jag min tandborste, som hade gått sönder (ja, den bröts just invid borsten).

Å andra sidan: Det kunde vara betydligt värre. Det går ingen fysisk nöd på mig. Jag är frisk och oskadd. Jag har ett hotell, en bekväm säng, en dusch. Än bättre: Jag har min telefon, dator, elström, internet, papper och penna.

Så det enda vettiga jag kan göra är att sätta mig ned och jobba vid datorn. Jag har de erforderliga verktygen (Google Docs, Google Mail, Omni Outliner) och rent av en bunt med minneslistor samt obearbetade handskrivna dokument med mig.

Guldkant 1: Facebook, Twitter, Skype. Jag är inte isolerad. Askan tillåter nätkommunikation med Europa och social interaktion gör väntan uthärdlig.

Guldkant 2: Mina löparskor, shorts, Runnism-t-skjorta. De fick alla plats, fastän jag reser bara med handbagage. Jag kan gå ut på en löptur senare idag. Regnet under början av veckan har bytts i solsken, och även om det är rätt kylslaget skall det bli skoj att springa.

Guldkant 3: Tre bra böcker, av vilka jag fick två som talargåva av O'Reilly på MySQL-konferensen (roten till min resa till Kalifornien).

Men eyjafjallajäklar ändå, jag vill inte vänta tills tisdag innan jag är hemma. Och en längre väntan är ju ingalunda utesluten.