En finlandssvensk i Bayern

lördag 25 oktober 2008

Jag har börjat blogga på ryska

Jag har aldrig haft skruvarna åtspända, men nu har de lossnat helt: Jag har börjat blogga på ryska.

Det är Google Translates "förtjänst" att jag börjat. Se här:

Själva bloggen finns på blogs.arno.fi/fandorin/ som jag namngivit efter Erast Petrovitj Fandorin, hjälten i Boris Akunins romanserie vilken i Ryssland är populärare än Harry Potter. Personligen har jag inte läst en enda Harry Potter men nog nästan alla om Erast Fandorin (givet- och beklagligtvis inte på ryska utan på tyska).

Fem av Akunins böcker har översats till svenska: Vinterdrottningen (Азазель), Turkisk gambit (Турецкий гамбит), Leviathan (Левиафан), Akilles död (Смерть Ахиллеса) och Särskilda uppdrag med två fall i en bok: Spader Knekt (Пиковый валет) och Dekoratören (Декоратор). På tyska finns det tolv böcker om Erast Fandorin, tre om hans sonson Nicholas Fandorin och tre om syster Pelagia. För min del är den sista Nicholas Fandorin-boken oläst, så även någon Erast-dito, men Schwester Pelagiorna är alla lästa.

Jag har skrivit tre blogginlagor, och de är skrivna "på ryska" i uttryckets alla bemärkelser:

Fandorin: namnfrågor (här länkad på ryska, på engelska, på svenska)

Varför inte skriva en blogg på ryska? (här länkad på ryska, på engelska, på svenska)

Varför denna blogg? (här länkad på ryska, på engelska, på svenska)

Länkar som gäller också framgent, när jag en vacker dag skrivit flera bloggar:

blogs.arno.fi/fandorin i rysk "originalversion" (kreativt språkbruk)

blogs.arno.fi/fandorin i engelsk gugelöversättning (förvånansvärt begriplig Bad English)

blogs.arno.fi/fandorin i svensk gugelöversättning (surrealistiskt med stundom obegripligt)

Jag avslutar med ett citat av min salig mormor (1904-85): Вот вот, sa ryssen, fast det är alldeles torrt.

fredag 24 oktober 2008

Fotografier på Google-världskartan, via Picasa

Jag har placerat några fotografier på världskartan med Google-tillämpningen Picasa. Det var skoj.

Jag började med att ladda upp några bilder på Picasa (med en Mac-tillämpning vid namn "Picasa Web Albums Uploader", som Picasas webbsida tyckte att jag behövde):

Dessa bilder placerade jag sedan på världskartan genom att mata in de enkla texterna "Santa Clara Convention Center" (bilderna från MySQLs användarmöten), "Oia" (en bild från Santorini) och "Sait Halim Paşa Yalısı" (namnet på det lokala "Fiskartorpet" där Sun-mötet i Istanbul hölls i juni i år). För bilderna från Kalifornien och Istanbul räckte detta för att Google skulle hitta exakta koordinater. För Oia måste jag välja vilken av fyra Oior jag menade, men det gick kvickt.

Och nu, vipps, har jag fått diverse länkar. Jag kan länka enskilda bilder i fyra olika format:

Först i "Thumbnail", höjd 144 px

Sedan i "Small" 288 px

Därpå i "Medium" 400 px

Och till sist i "Large" 800 px

Men jag kan också se fotografierna på en världskarta. Hur jag kan få kartan att synas inuti denna blogginlaga har jag ännu inte kläckt, men jag kan i alla fall länka till kartan som syns på http://picasaweb.google.com/kaj.arno.2/KajArnPortraits/photo#map

Skojigt!

torsdag 23 oktober 2008

Alexander i Bretagne 9-23 maj 2009?

Alexander överväger att bli utbyteselev för två veckor nästa vår. Just före påsk (26.3-6.4.2009) får vi i så fall en fransk skolelev på besök hem hos oss, medan Alexanders returvisit vore någon vecka före pingst (9-23.5.2009).

Alexanders skola, Maria-Theresia-Gymnasium (en av Münchens äldsta skolor, vanligen kallad MTG) är med i ett EU-program och inleder nästa år sitt första "Comenius-Projekt" (uppkallat efter en 1600-talsfilosof och pedagog Johann Amos Comenius) och som syftar till livslångt lärande. Ädelt.

Skolan får 20.000 € för två år, vilket innebär att 25-30 elever i Alexanders årgång får dela på 10 k€ och själva betalar bara 250 € för nöjet.

Resan inleds med nattåg till Paris. Där lägger man resväskorna i effektförvaringen ("och ni måste packa dem så att ni orkar släpa på dem i en halv timme mellan tågstationerna!") och får bekanta sig med staden i fem timmar, innan nästa tåg fortsätter till Vannes (Gwened på bretonska). Där blir man avhämtad av gästfamiljerna, som tar en till Grand-Champ (Gregam på bretonska), en liten ort med fyratusen invånare, direkt vid Atlanten vid något med det vilda namnet Côte Sauvage och inte långt från Obelix' bautastenar i Carnac. Och under returresan får de tyska eleverna hela 2-3 dagar i Paris ("ta med bra vandringsskor, vi går mycket!").

Blir utbytet av, går Alexander i ett lokalt högstadium som heter Le Collège Saint Joseph och som är en katolsk privatskola, något som MTG tyckte bådar gått ("där i Frankrike är den statliga skolan inte lika bra som här i Bayern"). Och det skall vara kulturutbyte för hela slanten, både här i München (sevärdheter, kanske litet berg och snö) och där i Bretagne (Mont St Michel, Atlantbadande). Det kan till och med bli musik och folkloristik; kanske Alexander måste klä sig i Lederhosen, något han ännu inte ens besitter.

Nu gäller det att fylla i anmälningsblanketten. Senast då Alexander var utbyteselev, en och en halv vecka i Kent, bodde han i en mindre social rökarfamilj som bjöd på franskisar. Motsatsen sökes.

Allt detta vet jag från gårdagskvällens föräldraafton i MTG, vilken för mig var en turistisk sevärdhet i sig. "Ni kommer att märka att ni blir konfronterade med Tyskands Vergangenheit", manade den arrangerande lärarinnan Nina Knüpffer. Franska elever har via ymnigt franskt filmutbud om andra världskriget lärt sig säga "Halt, raus!" och "Achtung!" och än värre saker. Positivt är att tyska barn är mer försigkomna och beresta, medan franska barn ofta inte ens rört sig utanför landets gränser.

För värdfamiljen (= för oss, före påsk) gäller det att erbjuda en sovplats (och landeborna från Bretagne vet att det är trångt i storstan München), litet mat, ett öppet öra, och möjligheten att ringa hem.

Positivt var att begreppet mejl omnämndes flera gånger, dels som ett sätt att umgås med värdfamiljen före, under och efter utbytet, och dels rentav som ett sätt att tala med arrangörslärarinnan. Tyska lärarkåren föredrar nämligen vanligen att bli kontaktad per telefon. Men så lär de ju sig latin också.

Ansökan måste vi lämna in senast 1.12.2008.

söndag 19 oktober 2008

Jörn Donner och Steve Ballmer

Hemkommen från pokerresan till Makedonien konstaterade jag att vattenfotona från Ohridsjön kan återanvändas. Henrik påminde på ett fotografi väldigt mycket om en viss finlandssvensk politiker, och Ralf om en viss amerikansk IT-chef.

Så nu till veckoslutets pokerafton i Grankulla hos Ralf förberedde jag två fotografiska jämförelser.

Steve Ballmers dubbelgångare är fotograferad under vattnet av Ralf själv, med en Olympus 770 SW såsom jag beskrivit i min tyska fotoblogg.

Jörn Donners dubbelgångare till höger fotograferade jag, och på konventionellt manér ovan vattenytan. Men hade kameran inte varit vattentät, hade jag inte släpat med den så långt ut i vattnet, och då hade foton inte uppstått.

lördag 18 oktober 2008

Varför resa?

Att resa är att upptäcka. Att upptäcka sig själv, att upptäcka andra människor, att lära känna världen.

Att resa är tyvärr också rätt egoistiskt. Det smutsar ner planeten. Skulle alla resa som jag gör, slits planeten ut.

Reser gör jag ändå. I arbetet för att det hör till mina arbetsuppgifter ("och gör inte jag det så gör någon annan det", som om det vore en acceptabel ursäkt), och privat för att ... för att ... ja, där hittar jag inte på någon etiskt sett ens halvvägs acceptabel orsak.

Men i stället för att ständigt våndas över ett ont samvete, reser jag hurtigt på. Och då försöker jag bete mig som folk:

Lokalt försöker jag anlita allmänna fortskaffningsmedel. Det är bekvämare att delegera navigerandet och körandet, exempelvis till lokföraren (jag skriver detta i S8:an på väg hem från HEL-MUC-flyget). Det är också oftast billigare. Att det sedan också är miljövänligare är en välkommen bieffekt.

Jag läser på om orten på förhand. Mina vanliga källor är Wikipedia, Wikitravel, förr LonelyPlanet.com, Flickr. Böcker lånar jag på biblioteket, men jag köper ofta också en referensbok eller två -- nuförtiden vanligen på tyska, av Marco Polo (de är kompakta och överskådliga, och inriktade på en europeisk publik) eller Dorling Kindersley Vis-à-Vis (de är estetiska och på sitt eget sätt överskådliga).

Utomlands försöker jag tala ortens språk. Om inte annat, så låtsas tala.

Varhelst jag är föredrar jag att köpa tjänster (upplevelser) framom varor (prylar).
- Upplevelserna kommer jag ihåg, speciellt om jag fotograferar eller bloggar. Och både fotografier och bloggtexter kan jag dela med mig av, till många människor.
- Prylarna behöver jag sällan. Och de är tunga att kånka på. Och de tar plats, både under resan och hemma. Och endel av dem kräver underhåll, vilket är tråkigt och tidsödande. Prylar är inte Kajscher.

Apropå Kajscher: Jag är krånglig med maten, så i det sammanhanget beter jag mig inte som folk. Jag dricker helst inget som är sötare än Weißbier (nåja, osötade natursafter ibland). Rött kött, fett och socker är jag speciellt krånglig med. Ursprungligen började jag krångla för att jag tutat i mig att det vore ohälsosamt med rött kött, fett och socker. Numera ogillar jag smaken. Helst äter jag müsli (men för allt i världen osötad och inte flottyrstekt), frukt, sushi, annan fisk och vegetariskt. Indiskt är gott, så även kinesiskt. Och så dricker jag inte kaffe, utan te. Denna diet kallas på jiddisch Kajscher eller på engelska "low fat, high alcohol".

Jag reser helst i sällskap. Av min hustru, mina vänner, mina barn, eller någon kombination av dessa. Men i nödfall reser jag även ensam.

Mina egoistiska motiv för att resa är

att uppleva något nytt

att umgås med släkt, vänner och bekanta

att se det som är vackert

att kunna fotografera något vackert

att bedriva idrott (löpning, bergsport, snöbrädesåkning)

torsdag 16 oktober 2008

Eurostar: Med tåg under Engelska kanalen

Igår åkte jag tåg under Engelska kanalen. För mig var det premiär, och jag måste slå upp i Wikipedia för att dra mig till minnes när kanalen blev färdig: 1994. Och att tåget heter Eurostar hade jag likaledes glömt.

Upplevelsen var positiv. Det tog under tre timmar att ta sig från London till Paris, centrum till centrum. Men framför allt gällde den positiva upplevelsen att England inte längre känns så avlägset. För annars ter sig England nuförtiden lätt som ett exotiskare eller mer distanserat land än, säg, Ungern, som upptagits i Schengen och nås utan passkontroller och långa promenader till avlägsnare avkrokar av flygfältena.

Starten i London skedde från St Pancras. Lokala förståsigpåare betecknar St Pancras som "avlägset", men för mig var det bara fyra tube-stationer borta. På St Pancras var skyltningen utmärkt (de lär ska vara stolta över sin status som internationell järnvägsstation) och incheckningen var mer lik ett flygfält än någon järnvägsstation jag varit på. Passkontroll, säkerhetskontroll (nej, datorn behövdes inte tas ut), prydlig väntesal.

Att Europa växer samman syntes inte bara på den tvåspråkiga skyltningen, utan även på de dubbla eluttagen.

Perrongen var som vilken som helst, nästan i varje fall.

Ingångarna till vagnarna var markerade med tydliga nummer på golvet, som vore man på väg in i japanska Shinkansen.

Själva tågvagnarna var inte desto underligare än vilka andra europeiska eller japanska tågvagnar som helst. Bra utrymme att jobba. Ja, eluttag fanns (denna gång "bara" normaleuropeiska).

Ute var det tyvärr så mörkt så jag har ingen aning om hur det såg ut då vi åkte in i tunneln. Plötsligt förkunnades det bara att vi var i Calais.

Taxikön framme i Gare du Nord var oförhappandes väldigt lång. Klockan var elva och lat som jag är hade jag inte kollat upp hur jag skulle ta mig därifrån till Arc de Triomphe på normalt och vettigt vis, alltså med métro. Så jag gick i taxikön, som inte var så fasligt lång men desto långsammare. Efter tjugofem minuters köande var den dubbelt så lång som när jag kom, och jag fick äntligen min skjuts.

I varje fall gav Eurostar mersmak. Har jag ärende till både London och Paris, förlägger jag gärna besöken tätt inpå varandra, för visst var det bekvämt att åka tåg från centrum till centrum på under tre timmar. Och nästa gång hoppas jag att det är dagsljus, så jag ser något.

måndag 13 oktober 2008

Hotell Vestibul i Diokletianus palats i Split

Förra veckoslutet tillbringade Kirsten och jag i Split. Där bodde vi i det fyrstjärniga hotellet Vestibul Palace, som befinner sig mitt i kejsar Diokletianus palats (eller vad som finns kvar av palatset, efter tusensjuhundra års slitage).

Och hotellet är en fantastisk kombination av gammalt och nytt. Sällan har man sett en så estetisk förening av antiken och det moderna. Arkitekterna lär ska ha blivit berömda på detta hotell.

Apropå arkitekterna: Min uppfattning är att det inte räcker att födas med ett estetiskt öga, utan att ögat länge måste fostras av miljön. Varför finns det annars så fina arkitekter i det forna Jugoslavien? Vi besökte ifjol ett nyritat hotell i Montenegro, som imponerade nästan lika mycket. Alltså: Omges man av skönhet (estetik, arkitektur) blir man inspirerad att själv producera skönhet. Och estetik är rätt tidlös.

Vestibul Palace