Erfarenheter av rysk lokaltransport med "taxi"

I tiderna kunde man för tio finska mark åka hur långt som helst med vilket fordon som helst i Leningrad. De tiderna är förbi.

Nuförtiden begär de tusen rubel (30 euro) för en femminuters sträcka som infödingar betalar hundra rubel för.

Jag skulle idag från hotellet på Lesnaja till Kostja, fem minuter borta, och Kostja hade berättat att det skulle kosta 100-200 rubel. Men Holiday Inns portsare, som erbjöd sig fixa taxi, var totalt inkompetent. Han hade ingen aning om att Novosuschevskaya (Новосущевская) är så nära, och fann budet på tusen rubel helt normalnij.

Men det fann inte jag. Det var fem före att ryssen ifråga (taxichaffisen, inte portsaren) hade fått stifta närmare visuell bekantskap med mitt långfinger. Nästa chaffis in spe var, liksom fallet ofta är i Moskva, en privatperson som ville dryga ut kassan. Se bilden. Bilen var inte den renaste, eller nyaste. Någon check (kvitto) kunde han förstås inte skriva. Men mitt bud på 100 rubel mötte han med ett motbud på 200 rubel, som jag fann acceptabelt.

I övrigt har de ryska taxina bjudit på underhållning. Vägen från Lesnaja till Sun-mötet på Hotell Sputnik i Gagarins egen rajon (stadsdel) tog 30 minuter på ditvägen vid tvåtiden, 100 minuter i rusningstid på väg tillbaka. Båda gångerna lyssnade vi på yumor.fm, en rysk ståuppkomedikanal. Givetvis hängde jag inte med i en enda av vitserna, men efter en stund förstod jag åtminstone att yumor dvs юмор betyder humor. Zjirinovskijs namn nämndes några gånger. Annars var det rätt glest mellan ahaupplevelserna.

Eurostar: Med tåg under Engelska kanalen

Igår åkte jag tåg under Engelska kanalen. För mig var det premiär, och jag måste slå upp i Wikipedia för att dra mig till minnes när kanalen blev färdig: 1994. Och att tåget heter Eurostar hade jag likaledes glömt.



Upplevelsen var positiv. Det tog under tre timmar att ta sig från London till Paris, centrum till centrum. Men framför allt gällde den positiva upplevelsen att England inte längre känns så avlägset. För annars ter sig England nuförtiden lätt som ett exotiskare eller mer distanserat land än, säg, Ungern, som upptagits i Schengen och nås utan passkontroller och långa promenader till avlägsnare avkrokar av flygfältena.

Starten i London skedde från St Pancras. Lokala förståsigpåare betecknar St Pancras som "avlägset", men för mig var det bara fyra tube-stationer borta. På St Pancras var skyltningen utmärkt (de lär ska vara stolta över sin status som internationell järnvägsstation) och incheckningen var mer lik ett flygfält än någon järnvägsstation jag varit på. Passkontroll, säkerhetskontroll (nej, datorn behövdes inte tas ut), prydlig väntesal.



Att Europa växer samman syntes inte bara på den tvåspråkiga skyltningen, utan även på de dubbla eluttagen.



Perrongen var som vilken som helst, nästan i varje fall.



Ingångarna till vagnarna var markerade med tydliga nummer på golvet, som vore man på väg in i japanska Shinkansen.

Själva tågvagnarna var inte desto underligare än vilka andra europeiska eller japanska tågvagnar som helst. Bra utrymme att jobba. Ja, eluttag fanns (denna gång "bara" normaleuropeiska).

Ute var det tyvärr så mörkt så jag har ingen aning om hur det såg ut då vi åkte in i tunneln. Plötsligt förkunnades det bara att vi var i Calais.



Taxikön framme i Gare du Nord var oförhappandes väldigt lång. Klockan var elva och lat som jag är hade jag inte kollat upp hur jag skulle ta mig därifrån till Arc de Triomphe på normalt och vettigt vis, alltså med métro. Så jag gick i taxikön, som inte var så fasligt lång men desto långsammare. Efter tjugofem minuters köande var den dubbelt så lång som när jag kom, och jag fick äntligen min skjuts.

I varje fall gav Eurostar mersmak. Har jag ärende till både London och Paris, förlägger jag gärna besöken tätt inpå varandra, för visst var det bekvämt att åka tåg från centrum till centrum på under tre timmar. Och nästa gång hoppas jag att det är dagsljus, så jag ser något.