Greve Tolstoj har namngivit ett bekvämt tåg

Leo Tolstoj var en rysk greve som i sitt hemland gick under namnet "Lev Nikolajevitj Tolstoj". Han levde 1828-1910 och skrev "Krig och fred" och "Anna Karenina". Men aktuellast av allt för mig är att han namngav nattåget (18:23-08:25) från H:fors till Moskva. Det tåget steg jag på igår i november i H:fors och av idag i december i Moskva. En ytterst angenäm upplevelse!



Angenämt var det för att man slapp köande och väntande i passkontroller. Skådespelet "säkerhetsteater" har jag sett alldeles tillräckligt ofta, och det slipper tågresenärer som bekant också. Datorn fick vara på när som helst, och tåget bjöd rentav på ström. Det serverades helt okej mat.

Och inte ens den dyraste platsen på detta tåg kostar lika mycket som en billig hotellnatt i Moskva.

Erkännas bör att tull (finsk, rysk) och passkontroll (finsk, rysk) störde en rätt sent, men man kunde ändå lugnt sitta på sin plats och jobba. Och kommunikationen med den ryska tågpersonalen var icke-trivial, och skedde på en blandning av hoono soomi och ännu sämre плохой русский. Men den kryddan bara förgyllde anrättningen.

Rekommenderas varmt!


Morgonen hade ljustnat halv niotiden då Lev Tolstoj kom fram till Moskva.



På perrongen vimlade det av ryssar som saluförde sina taxitjänster.



Красная стрела betyder "Röda pilen" och går mellan St. Petersburg och Moskva.



Tåget pryds av en bekant dubbelörn.

Läs samma blogginlaga på kvasiryska.

Eurostar: Med tåg under Engelska kanalen

Igår åkte jag tåg under Engelska kanalen. För mig var det premiär, och jag måste slå upp i Wikipedia för att dra mig till minnes när kanalen blev färdig: 1994. Och att tåget heter Eurostar hade jag likaledes glömt.



Upplevelsen var positiv. Det tog under tre timmar att ta sig från London till Paris, centrum till centrum. Men framför allt gällde den positiva upplevelsen att England inte längre känns så avlägset. För annars ter sig England nuförtiden lätt som ett exotiskare eller mer distanserat land än, säg, Ungern, som upptagits i Schengen och nås utan passkontroller och långa promenader till avlägsnare avkrokar av flygfältena.

Starten i London skedde från St Pancras. Lokala förståsigpåare betecknar St Pancras som "avlägset", men för mig var det bara fyra tube-stationer borta. På St Pancras var skyltningen utmärkt (de lär ska vara stolta över sin status som internationell järnvägsstation) och incheckningen var mer lik ett flygfält än någon järnvägsstation jag varit på. Passkontroll, säkerhetskontroll (nej, datorn behövdes inte tas ut), prydlig väntesal.



Att Europa växer samman syntes inte bara på den tvåspråkiga skyltningen, utan även på de dubbla eluttagen.



Perrongen var som vilken som helst, nästan i varje fall.



Ingångarna till vagnarna var markerade med tydliga nummer på golvet, som vore man på väg in i japanska Shinkansen.

Själva tågvagnarna var inte desto underligare än vilka andra europeiska eller japanska tågvagnar som helst. Bra utrymme att jobba. Ja, eluttag fanns (denna gång "bara" normaleuropeiska).

Ute var det tyvärr så mörkt så jag har ingen aning om hur det såg ut då vi åkte in i tunneln. Plötsligt förkunnades det bara att vi var i Calais.



Taxikön framme i Gare du Nord var oförhappandes väldigt lång. Klockan var elva och lat som jag är hade jag inte kollat upp hur jag skulle ta mig därifrån till Arc de Triomphe på normalt och vettigt vis, alltså med métro. Så jag gick i taxikön, som inte var så fasligt lång men desto långsammare. Efter tjugofem minuters köande var den dubbelt så lång som när jag kom, och jag fick äntligen min skjuts.

I varje fall gav Eurostar mersmak. Har jag ärende till både London och Paris, förlägger jag gärna besöken tätt inpå varandra, för visst var det bekvämt att åka tåg från centrum till centrum på under tre timmar. Och nästa gång hoppas jag att det är dagsljus, så jag ser något.