fredag 27 februari 2009

Att bestiga Kilimandjaro är en enastående far-och-son-upplevelse

Jag brukar ställa upp personliga kvartalsmål, såsom jag antydde i min inlaga om nyårslöften. För 2009 års första kvartal hade jag två Kilimandjarorelaterade huvudmål, det ena inom kategorin "Idrott / Bergsbestigning", det andra inom kategorin "Familj / Alexander":

  • Bestig Kilimandjaro

  • Bestig Kilimandjaro med Alexander


Till min glädje uppnådde jag båda. Och denna inlaga handlar om det andra av dessa mål.

Då jag skrev min blogginlaga om tio saker jag är lycklig över, konstaterade jag att Alexander kunde nominerats i hela nio av dem. Därmed ser jag att vi har mycket gemensamt. Vår åtta dagar och nio nätter långa resa bjöd på rikliga möjligheter att fördjupa vår gemenskap: Under tågfarterna mellan München och Frankfurt, under flyget från Frankfurt via Addis Abeba och Nairobi till Arusha, under de två nätternas hotellvistelse i Moshi, och framför allt under vandrandet och tältandet uppför Rongairutten och nedför Marangurutten vid själva Kilimandjaro.

Målet må jag ha formulerat något förenklat. Det handlade ju ingalunda enbart om en fysisk prestation, även om den fysiska ansträngningen var ständigt närvarande. Den gemensamt tillbragda tiden möjliggjorde diskussioner som annars inte hade ägt rum. En renodlad far-och-son-upplevelse, alltså.

Jag vill i varje fall börja med den fysiska prestationen. Jag känner Alexander som en person som, ibland mot bättre vetande, inte ger upp då han sinnsatt sig att utföra något fysiskt krävande. Han sprang Münchner Stadtlauf, 10 km, på under en timme vid nio års ålder. Han var raskare än jag då vi besteg Mt Blanc ifjol. Och han är oftast snabbast och uthålligast då det gäller familjens gemensamma idrottsutövning, det må så vara paddlande i Nagu, flatande i Levi eller skidåkning i Alperna. Helt i linje med detta förklarade Alexander också på kvällen före vi skulle bestiga själva toppen att han bestämt sig för att nå toppen.

Och bra gick det också ända upp till 5100 m höjd (från Kibostugan på drygt 4700 m). Sedan började huvudvärken och illamåendet. Alexander såg dålig ut. "Vill du inte vända om?" frågade jag. "Nej, jag vill till Kilimandjaro" löd svaret.

Alexander fick en ibuprofen, men spydde snart. Drack. Guiden Dismass tvingade i honom en bit av en chokladstång. Alexander spydde igen. Vid 5300 ville Alexander också själv vända, men Dismass förklarade att det nog går bra. Vid 5400 undrade jag hur länge Alexanders lidande skulle fortsätta, och jag påminde Dismass om att han lovat att enskilda personer kan vända om -- vi hade ju lika många guider som bergsbestigare. Dismass framhärdade i att Alexander skulle upp för berget.

Och upp kom Alexander. Mitt samvete var dock allt annat än gott. Själv var jag för upptagen med att andas för att kraftfullare protestera mot guidens politik. Andfåddheten var därtill blandad med en tydlig osäkerhet från min sida om det faktiskt var vettigt att Alexander skulle bryta. Lika delar "Dismass är inte klok som plågar Alexander till ingen nytta" och "Dismass är erfaren och kanske vet något jag inte vet", alltså.

Väl uppe på Kilimandjaro, vid Gilman's Point på 5685 m höjd, bad jag Alexander om ursäkt. "Det här var faktiskt inte min mening". Alexanders blick såg ut som ett skräckslaget djurs: "Tag mig bort från det här".

Senare samma dag, då Alexander redan mådde som en prins och tröttheten var som bortblåst, förklarade Dismass sin logik: Trots spyendet och både Alexanders och mitt tydligt uttalade önskemål att Alexander skulle få vända, syntes det på långt håll att Alexander skulle klara av Kilimandjaro. Och kvällen före hade han sagt att han vill göra det. "Då du satt i flyget och kom hit till Afrika, vad var ditt mål?" -- "Att bestiga Kilimandjaro". "Där ser du. Nu har du gjort det! Tänk så du skulle gräma dig nu, om du brutit, bara för att du spydde och hade huvudvärk". Rätt tänkt, Dismass!

Denna dramatiska bergsbestigning är inte det enda bandet som Kilimandjaro knutit mellan Alexander och mig. Låt mig nämna några andra punkter.

  • Alexanders svenska identitet. Ja, han talar alltfort i huvudsak tyska med mig. Men det kändes skönt att på 3600 m sjunga snapsvisor för full hals. Då Alexander stämmer upp i Atenarnes sång ("Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem") är hans svenskhet på ett praktiskt plan flera steg före min, eftersom mitt utantillsminne är nästintill obefintligt. Alexander däremot reciterar mening på mening ur ett flertal sånger som jag knappt känner till.
    "Säg åt Swerki Skelögd:
    Det är så det skall vara,
    säg till han att Heidi är lik parabol ..."
    (Sovjets nationalsång på missuppfattad svenska, finns på YouTube)
    Att Alexander sedan frågar betydelsen av ord som "nesa", "skjul" och "digna" finner jag avsevärt bättre än att han låter bli. En person som, född 1994, gnolar "Oa hela natten" under Tanzanias stjärnhimmel har en solid svensk identitet.


  • Alexanders kunskaper i finska. Då folk frågar har jag brukat säga att Alexander talar finska helt utan brytning, men tyvärr också helt utan ordförråd. Det visar sig att jag har fel. Litet före Third cave refererade Alexander en fiktiv ishockeymatch mellan Lukko och TPS, med Kiprusoff och Turpeinen och Fredriksson och köret. Och med starkt och svagt stadium, med vokalharmoni, med massor av fullständigt korrekta ord och med några påhittade ord som kanske snarast är estniska.

  • Familjeangelägenheter. Familjens fruntimmer diskuterades i flera repriser, liksom övrig släkt och vänner. I en allmänt tillgänglig blogg går jag föga in på detaljer kring detta; kontentan är främst att vi kunde gå mycket djupare än i vardagen.

  • Kommunikation. "Det är inte bara jag som är enerverad på dig", konstaterade Alexander då Luidger undrat vart jag blivit (jag fotograferade). Föga hade vi kunnat på djupet reda ut skillnaden mellan ytliga och underliggande budskap i ett vardagligt sammanhang.


Jag gläder mig åt att ha fått detta tillfälle att vara med Alexander. Historier ur armétiden blev konkretare för Alexander, vi lärde oss härda ut förhållanden vi normalt inte gillar, vi delade filosofiska tankar.

Är något av detta då till nytta i vardagen? Det vill jag tro. Jag kommer i framtiden garanterat att hänvisa till tankar som diskuterades under vår Kilimandjaroresa, till upplevelser som vi delade då [*]. Och säkert kommer Alexander att göra detsamma.

[*] Exempel:
"How you slip? How you fill?" (uttalas vid väckning av bärarna i stället för "Godmorgon" och betyder "Hur har du sovit? Hur känner du dig?"

2 kommentarer: