Bärare är en nödvändig lyx för Kilimandjarobestigare

Jambo! Så hälsar man på varandra på swahili. Och det var det enda vi sade åt de allra flesta bärare vi mötte, både egna och andras. 

Att ha bärare låter dekadent. Bergsbestigare skall väl klara sig själva, kan man väl tycka? Klarade vi oss uppför Mt Blanc utan bärare skall det väl gå också vid Kilimandjaro?

Nej. Det går inte. Europeiska berg har en infrastruktur som Kilimandjaro saknar. I motsats till ett antal andra tyska ord har ordet "Transportseilbahn" inte upptagits i swahili. När man kommer till Refuge Gouter (på 3800 m just under toppen av Mt Blanc) är det bara att beställa sin spaghetti och att köpa litet vatten. Spaghetti och vatten behöver man på 3800 m höjd också i Third Cave längs med Rongairutten, men det är ens egna bärare som burit dit alltihop: Maten, vattnet, bränslet att värma maten med, sovtältet, mattältet, bord, stolar. 

Så tro inte att det går utan bärare. 

Å andra sidan: Njut av lyxen, då det engång är nödvändigt med bärare. Det är en äkta lyx att inte behöva bära sin egen sovpåse, eller de kläder som man behöver först någon dag senare när det är mycket kallare. Och det är mycket. Vi gick ofta i tunna byxor och en t-skjorta, medan dagen vi nådde toppen krävde fyra lager nedtill (exklusive korta kalsipper) och sex upptill. Sådant väger. 

Proportionerna av bärare per turist är otroliga. Till Mt Blanc hade vi tre Bergführer på nio bergsbestigare. För Kilimandjaro saknar vi överblicken, men räknar med en personal på cirkus femton personer för vår grupp om futtiga tre bergsbestigare. Alperna -- 1:3, Kili -- 5:1. Hojsigt!

Att bära är ingalunda bärarens enda uppgift. Att slå upp tälten och att packa ihop dem igen hör till de mest synliga övriga uppgifterna. Att laga mat hör till de mest uppskattade.

Vår kock gick under namnet Dolla och var en guldgruva. Han väckte oss på morgnarna med en het kopp te. Han bjöd på varma popcorn på eftermiddagarna. Och framför allt lagade han tre varma mål mat om dagen: Morgonmål, lunch och middag.

Vandrandet gav rikligt tid att tänka efter på både väsentligt och oväsentligt. En slutsats jag kom fram till är denna: Vore jag tanzanier, skulle jag gärna bli bärare. Man får en god fysisk kondition, och man får lära sig nytt av gästande utlänningar. Och jag misstänker att den tanzaniska ekonomin inte ger så många andra karriärmöjligheter, medan en bärare med flitigt arbete rätt enkelt kan avancera till en välbetald bergguide. 

En stor del av bärarna verkar dock uppleva arbetet enbart som ett nödvändigt ont. De flesta bärarna förblev en namnlös massa för oss. Anonymiteten var i högsta grad självpåtagen; förbrödningen kunde gott ta några steg vidare från det hittillsvarande utbytet av ett hjärtligt "Jambo!".

Och uppenbarligen är bäraryrket fysiskt påfrestande. De flesta månaderna jobbar bärarna bara en enda vecka, någon gång två. Nåväl, själv bar jag inte på så mycket, men denna låga nyttjandegrad förvånade mig trots allt.

Så jag är tacksam över att vi fick förmånen att ha bärare. Jag är övertygad att bärare är en nödvändig lyx för Kilimandjarobestigare!

Kajs röda Tatonka-duffelväska (15 kg) förbereds för vägning före starten vid Rongai.