Tältliv på lägerplatserna kring Kilimandjaro

Jag är ingen hängiven tältare. Ej heller är jag någon inbiten motståndare till att övernatta i tält, om det skulle visa sig praktiskt och förmånligt. Därmed var dimensionen "tält eller bergsstuga" inte något väsentligt urvalskriterium för vårt val av tur till Kilimandjaro. Valet visade sig dock vara rätt, även om vi under vandringen mötte vana tältare som huttrade vid blotta tanken på att tälta i minusgrader och denna gång valt stugboende.

Låt mig dock först betona tältandets fördelar, då det gäller att ta hand om grundläggande fysiologiska behov i samband med en klättring.

1. Flexibiliteten. Vi hade inte kunnat välja vår rutt, Rongai, om vi inte tältat. Längs med Rongairutten saknas stugor.



2. Utsikten. Kanske det är samma fördel som "flexibilitet", men visst uppskattade vi det vackra i att genast utanför tältfliken se fantastiska landskap.


3. Avskildheten. Vi fick vara ensamma för oss själva, och behövde inte vara sociala alla dygnets tjugofyra timmar.


4. Hygienen. Vi kom inte i beröring med andras efterlämnade smuts och ohyra, något som vid bestigningen av Mt Blanc ifjol gav Alexander huvudlöss i det mycket renare Frankrike. Stugorna såg ställvis direkt vämjeliga ut längs med huvudrutten Marangu, och mössen är betydligt enklare att hålla utanför tälten än utanför stugorna.


5. Maten. Vi fick äta i omedelbar närhet av vårt eget sovtält, och under goda hygieniska förhållanden. 

Det finns också endel punkter, där det åtminstone i fallet Kilimandjaro går på ett ut om man tältar eller inte.

1. Lättjan. Nej, vi behövde inte slå upp tälten själva. Det gjorde bärarna, och vårt tält var alltid färdigt uppslaget då vi kom fram till tältplatsen. Ja, detta kändes lyxigt.



2. Ordningen. Det var ju inte precis mycket plats man hade för att hålla reda på sina pinaler, men att vi hade något mindre plats än vi kanske haft i en stuga uppvägdes av att vi inte behövde riskera att blanda våra ägodelar med andras.


3. Morgontvagningen. Vi fick varje morgon var sitt tvättfat med varmt vatten, med vilket vi tvättade oss i ansiktet och under armarna. Det här gick lika bra med tält som utan.

Till sist kommer vi till tältandets topplista på nackdelar jämfört med stugliv, såsom vi såg det hela under denna resa:

1. Nattliga behov. Speciellt själva beslutsprocessen var oangenäm: Är trycket nu så stort, att jag skall kravla ut ur min sköna sovsäck, lägga på mig regnjackan till skydd för kylan (eller törhända regnet) utomhus, omtöcknad stappla till en för ändamålet avsedd plats, och uträtta mina bestyr? Därtill kommer att det ibland tog sin gilla tid att somna om efter uträttat ärende. Å andra sidan, när allt kommer omkring hade detta inte nödvändigtvis varit särdeles mycket bättre i en stuga.



2. Kylan. Visst hade vi sovsäckar som skulle tåla ett tvåsiffrigt antal minusgrader. Min innehöll 750 g dun, Alexanders 1000 g -- och skillnaden härrörde sig bara av att Sport-Schuster inte råkade ha två stycken tusengrams på lager, i vår storlek. Men jag "frös just som en hund" under den första frostnatten på 3800 m höjd. Detta främst eftersom jag dumt nog trodde på reklamen och inte klädde på mig tillräckligt. Efter detta paltade jag på mig lagervis de kommande nätterna, och frös egentligen inte alls ens på 4800 m höjd i ymnigt snöfall.


3. Smutsen. Må så vara att tältande är mer hygieniskt än stugliv i Kilitrakten, men visst var man ändå ordentligt smutsig -- speciellt om skorna. Alexander och jag klarade dock bra av att hålla den värsta smutsen stången.


4. Vätan. I Horombo på nedvägen regnade det. Ett skyfall utan like, med därtill hörande storm. Och visst var vi oroliga att få det vått, men DAV Summit Clubs Fjällräven-tält höll tätt och torrt utan inskränkningar. Den enda gången vi fick det vått i tältet var när Alexander spillde dricksvatten. 

På det hela taget rekommenderar jag därmed tältande å det varmaste. Värmen i sovpåsen gjorde att jag (alla nätter utom den första) egentligen sov minst lika gott som hemma i sängen. Att vrida och vända mig och fundera huruvida tiden var mogen för att uträtta mina behov var den främsta minuspunkten, men ofta belönades jag av en fantastisk stjärnhimmel. Och att tälta med bärare gav lyxkant på tillvaron: De slog upp tälten, och väckte oss på morgonen med var sin kopp te. Varmt och skönt!