Vedermödor och formaliteter på väg genom Förenta staterna

Pudersnö är angenämt. Att ta sig till pudersnön är mindre angenämt, antydde jag i en annan bloggartikel. På det att visan ej må förbli halvkväden, går jag här igenom en kur av skrivterapi för att delge mina våndor. Som bekant delas därvid även själva smärtan.

Jag börjar med att bekänna min egen dumhet: Det var inte så smart att boka ett flyg, vars första mellanlandning var i Paris och räckte enbart 115 minuter. Snöfallet i München fördröjde oss med en och en halv timme, så det hade varit ett under om Air France hade lyckats få med bagaget.

Sedan kunde jag i och för sig fortsätta med de kvittranden jag, i huvudsak per SMS, delgav Twitter.com under ditresan. Men det blev så många, att jag flyttade dem sist i blogginlagan.

I stället skall jag beskriva några incidenter under resan. Händelserna är ingalunda slumpmässigt utvalda, utan det rör sig om just sådana stunder som gjorde att jag ifrågasatte vitsen med att tillbringa ett dygn på väg till backen, och ett annat på väg tillbaka. Speciellt graverande är Scen 6.

Scen 1: Flygfältet i Seattle. Tullen. Jag hade just gått igenom en för USA-förhållanden kort och effektiv passkontroll, där kontrollören för första gången i mannaminne var vänlig. Iförd brädåkarmundering som jag var, önskade passgubben trevlig resa. Kort därpå anropades "Kadsch Arnåo" i högtalarna, hans bagage hade nämligen inte hunnit med. Det hade jag inte väntat mig heller, så ännu var frustrationen låg. Iväg till tullen. Kön till tullgubben ringlade sig sakta framåt. Tullgubben verkade vänlig. "Gå iväg till höger, de tar hand om mig". Pyttsan! Jag väntade i tio-femton minuter, först i kön, medan tullpersonalen pysslade om sina datorterminaler vid ett flertal tomma luckor. Sedan granskade en tullgubbe min minimala svarta ryggsäck i detalj. Enskilda grejor plockades upp. Han bläddrade igenom ett flertal fack i min plånbok. "Hur länge skall jag vara i USA?" (så kort som möjligt innan jag far till Kanada). "Varför kom jag hit?" (för att snöbrädesåka). Ett otal andra frågor, föga till någon glädje då det gäller att skydda den amerikanska befolkningen från de faror jag möjligen hotar dem med. Och till definitiv skada för samma befolkning, ifall de skulle råka vilja ha turister.

Scen 2: Flygfältet i Seattle. Flygbolaget Horizons kunddisk. Nej, jag kan inte förklara här (medan jag ännu är halvvaken) vart de skall föra bagaget. Det måste jag göra framme i Spokane!

Scen 3: Ram's Head Inn, Red Mountain, British Columbia. Telefon med Horizon två dagar senare. "Nu har bagaget kommit. Men vi får det iväg till BC först i morgon." -- "Men då är jag i ett annat härbärge, Dancing Bear Inn i Nelson." -- "Ge deras adress och telefonnummer så fixar vi det!".

Scen 4: Dancing Bear Inn, Nelson, British Columbia. PG är i backen, jag vill inte åka en tredje dag med hyrgrejor, utan ringer i stället Horizon för att se till att jag helt säkert får bagaget. "Bagaget är redan levererat". -- "Tja här är det inte". -- "Låt mig ta reda på <lång väntan>". -- "Stopp stopp, jag vill bara veta när bagaget kommer, och att ni meddelar transportfirman att hotellet är stängt 12:00-16:00 och att de då ringer min mobiltfn eller kommer upp på rum 8." -- "Vi kommer inte upp på rummet. Och jag har aldrig hört talas om hotell som stänger så tidigt. Vänta! <lång väntan>". -- "Jo, jag ringde hotellet och de är öppna till 24:00". -- "Vilket då hotell? Föga Dancing Bear Inn!" -- "Nej, Ram's Head Inn". -- "Där bor jag inte längre." -- Ilsken ordväxling mellan en inkompetent Horizon-dam som vill bli av med mig utan att hjälpa mig, och mig själv, som vill återse min tandborste. Till sist fick jag telefonnumret till transportfirman, som först även den länge vägrade hjälpa. "De ringer er mobiltfn då de nått fram". -- "Men de har bara hotellets nummer, för ni vill inte ha europeiska telefonnummer, och hotellet är stängt den tiden. Kan ni ge dem mitt mobilnummer eller be dem komma till rum 8?" -- "Ja jag får inget meddelande fram till dem." -- "Nå hur skall vi då lösa saken?". Förstås finns det mobiltelefoner till transportbolag till och med i Nordamerika, så det löste sig i sinom tid.

Scen 5: Bagaget kommer, drygt tre dygn efter mig. Men tydligen hade någon tyckt det vara bra att hiva in snö i väskan, för knappt hälften av kläderna var ordentligt blöta och måste läggas på tork över natten.

Scen 6: Gränskontrollen vid inträde i USA från Kanada. Någonstans mellan Nelson och Spokane ligger en öde gränskontroll. Allt ser fridfullt ut. Vi parkerar bilen. Ut kommer en rundnätt gentleman som ber om våra pass. PG stiger upp. "Stooppp! Vart är du på väg?". -- PG tänkte säga "Spokane", och jag förklarar servilt att PG bara är på väg till baksätet efter sitt pass. -- "Det skall ni ha framme i framsätet." Därpå följer ett frågebatteri om ett tjugotal frågor, alltifrån de halvvägs begripliga ("var var ni, vart skall ni, varför") via halvvägs obegripliga (x antal frågor rörande mikroskopiskt små medicinburkars innehåll, hur skall man ens se vad det var; "något du skall sälja i USA?", "Har du frukter med?") till vanvettiga ("hur länge har ni känt varandra?"). Gossen tar sin uppgift på allrasom nitiskaste allvar, och det enda noggrannare korsförhöret jag kan dra mig till minnes var vid inresan i Östberlin 1987. Då tog det en knapp halv timme. Det här tog en dryg kvart. Den kombinerade pass- och tullinspektören var mer övertygad om sin egen betydelse än någon europeisk gränsvakt jag stött på sedan Sovjetunionens fall. Gränsen till Kosovo, till Bosnien, till Republika Srpska, till Georgien, ja överallt, var smidigare och angenämare än här.

Scen 7: Horizons disk i Spokane. Kaj lämnar glad i hågen in kvittona till Horizon, för att få extra vantar, mössa och brädhyra ersatt. Tanten hjälper. Positiv stämning. Kaj märker att tanten verkar fylla i en check och påtalar att han inte tar emot amerikanska checker. -- "Men vi har inte kontanter." -- "Nå så kreditera mitt kreditkort då, men jag tar inte en amerikansk check". -- "Det är det enda vi har." -- "Nå var kan jag översätta den till pengar då, här på flygfältet?" -- "Här är ingen bank". -- "Var i fridens dar skall jag göra det då?" -- "Inte mitt problem". Kaj utgjuter sig över de provinsiella metoderna att sköta penningtrafik och påtalar att han inte i första taget tänker komma tillbaka som turist i ett land som är så ointresserat att ta hand om sina turister.

Scen 8: Säkerhetskontrollen i Spokane. Ny nitisk kontrollör: "Herrejess, det står olika namn i passet och i flygbiljetten! Nå, bara en bokstav skiljer -- flygbiljetten har ett extra e, Arnoe. Förmannen! Vad skall jag göra?" -- Förmannen: "Det är nog ok". -- Kontrollören: "Ja, ni är i varje fall utsedd för extra noggrann kontroll. Lämna era saker här och gå dit till höger för kroppsvisitering." Ny minutiös och långdragen granskning av innehållet i min svarta ryggsäck följer.

Scen 9: Kaj köper ett äpple, två minuter senare. Äpplet sägs kosta 1,30 dollar. Men tamigfasicken om man kan ta fram en och trettio i kön. När man kommer fram är det 1,41 dollar, för det kommer skatt på. Ja, ja, jag vet, så är det i USA. Det är inte första gången jag råkar ut för det. Men uppretad av tidigare vanvettigheter och ovänligheter kan jag inte annat än skaka på huvudet över denna självpåtagna ineffektivitet.

Vad är då slutsatsen? Ja, visst var snöbrädandet i Kanada fantastiskt. Men inte var det värt sådana här vedermödor. Avståndet är för stort, friktionspunkterna för många och de konstgjorda hindren alltför frustrerande. I mitt lilla häfte skrev jag under hemresan en terapeutisk anteckning "På väg till Kanada? Åk till Kanada! Direkt! Tag inte 'genvägen' via USA!".

Bilaga 1: Kvittranden på Twitter under ditresan

• has started a long day, flying MUC - CDG - SEA - GEG; arrival in GEG=Spokane 17 hrs from now, then drive to Canada (5:24 på morgonen onsdagen 21.1.2009 per SMS)


• 7:48: har nu suttit en timme i flyget MUC-CDG, och de påstod just att det tar 30 minuter till innan vi startar. Sjöskog plogar snö bättre än FJS!


• 9:53: landat 09:51 i 2F och boardingtiden för SEA är 9:45 i 2E -- verkar lätt omöjligt


• 10:20: sitter nu lyckligt på 26A på CDG-SEA-flyget. Aldrig sett så korta USA-köer, allra minst i Paris! Frågetecknet = bagaget.


• 21:02: har landat på Seattle Tacoma och är nyfiken på huruvida bagaget gjort detsamma


• 22:02: är bagagelös i Seattle. Skall ge adressen till Ram's Head Inn i Red Mountain (= Kanada) till Alaska Airlines i Spokane och hoppas på det bästa.


• 22:06: blev minutiöst noggrant bagagegranskad av tullen i Seattle -- tur i oturen att detta sammanföll med bagagelöshet


• 22:35: råkade ut för att flyget från Seattle till Spokane cancellerades. Far nu en timme senare med AS 2374. Sitter i stora väntehallen.


• 00:15 följande dag: ugglar tillsammans med PG på Seattle Tacoma och vet inte när Alaska Airlines 2374 riktigt ska avgå mot Spokane (Spöukejn? Spåkänn?)


• 01:30: sitter äntligen på plats 4A i flyget från Seattle till Spokane. Hoppas planet rentav avgår snart. Nu är det 20 h 45 min sedan uppstigningen.


• 02:37: har landat i Spokane. Färdigfluget! Väskborttagningsanmälan. 4wd-hyra. Bilkörning till Red Mountain i Kanada!


• 07:19: har äntrat Kanada! PG har kört tappert under den andra halvan av vägen. Sömnigt är det! Rossland BC nalkas.


• 07:53: har äntligen anlänt till Ram's Head Inn, Rossland, British Columbia och planerar att törna in


• 07:54: has spent the last 27 hours travelling from MUC to Red Mountain, BC. I hope the snowboarding is worth it. Especially without luggage.

Bilaga 2: Några kvittranden under vistelsen.

• 00:12 lördagen den 24.1.2009: Kallt och bagagelöst i British Columbia. Men bra väder och snygga, folktomma pister. Europeiska backar tillsvidare klart att föredra.


• 02:26 söndagen den 25.1.2009: har nyborstade tänder och fröjdas inför deodorant, rena kalsipper och strumpor, kameror och annat smått och gott i det nylevererade bagage


• 02:28: got his luggage delivered after 72 hours, two days on a borrowed snowboard and one lost snowboarding day -- hello my dear toothbrush!

Bilaga 3: Kvittranden under hemresan, då jag försökte bespara min eventuella Facebook-läsekrets från alltför täta statusändringar.

• 18:24 fredagen den 30.1.2009: stiger ombord på försenade Horizon 2393 från Spokane till Seattle, på väg hem efter bra Kanadabrädåkning och nya höjder av USA-byråkrati.


• 20:15: har "extra-mellanlandat" i någon obestämbar liten håla, före Seattle, pga massor av dimma i Seattle


• 20:19: notes that hardly any snowboarding can be so good as to compensate for the long distance between home and the Rockies


• 20:25: just did his first landing at an airport other than the one intended (so I'm not in Seattle, and I don't know where, but the pilot does)


• 0:20 lördagen den 31.1.2009: sitter på 32A i det 2h försenade AF049 SEA-CDG och lovar sig dyrt och heligt att en god tid framöver undvika privata resor över Atlanten


• 10:05: har landat i Paris 10:03 men hinner föga till MUC-flyget 10:20 så fåsenu när jag kommer hem


• 10:50: är ombokad på CDG-MUC-flyget 12:55-14:30 och har en fast föresats att undvika privata transatlantiska flyg så gott det går


• 15:05: fick ej snöbrädet. Men nog bagaget i övrigt. Sprang med andan i halsen (efter utförd bagageanmälan) till S8 och fick den med 1 min marginal.