Kilimandjaro: Lärdomar för vardagen

Såsom framgår från endel andra blogginlagor jag skrivit, har Alexanders och min resa till Kilimandjaro erbjudit rikliga möjligheter till eftertanke. Den sista vandringsdagen, från Horombo ned till Marangu, hade jag papper och penna med mig. Den fem timmar långa vandringen gav inte bara fotomöjligheter utan också rikligt med tid att nedteckna reflektioner.

Min huvudtanke var denna: Visst var det en enastående upplevelse att få bestiga Afrikas högsta berg, men gav upplevelsen några bestående lärdomar som kan tillämpas i vardagen?

Och jag kom fram till flera slutsatser, endel ytliga, andra mer grundläggande.

1. Frågan "Hur långt har vi kvar?" behöver inte alltid besvaras. Det är ingalunda alltid bra att veta exakt på vilken höjd vi är, eller hur länge vi ännu skall vandra förrän vi kommer fram. Målet är att komma fram, och då gäller det att trava på. Att trava på gör man bättre och effektivare i ett transliknande, meditativt tillstånd. Eller i ett tillstånd då man låter tanken vandra och koncentrera sig på annat än "hur långt har vi kvar?". En exakt kunskap om positionen kan rentav vara demotiverande, och ofta är den distraherande och njutningsminskande.
   
   Översatt i vardagsförhållanden betyder detta att det ibland är bäst att bara knega på. Detta oavsett om det gäller kreativa uppgifter (som att författa texter, att programmera, att fotografera), eller tråkiga uppgifter (som att fylla i kostnadsersättningar). Etappmål skall inte uppföljas för tätt!
   En annan vardagsöversättning gäller amiral Stockdale. Man kan inte alltid veta hur länge man måste härda ut (amiral S härdade ut åtta år i vietnamesisk krigsfångenskap). En investerare som sinnsätter sig själv att nå en exit vid en på förhand fastställd tidpunkt försätter sig i en ofördelaktig belägenhet. En programutvecklare som fäster sig alltför mycket vid en konstgjort fastställd deadline levererar sämre kod än en som fixar buggarna tills det är färdigt.


2. Nöj dig med vad du har. Då man bestiger Kilimandjaro råder ofta brist på värme, renlighet, invand mat, vila, sömn och rentav syre. Fäster jag mig vid detta, går tankarna in på fel banor. Men jag var förberedd på ogynnsamma förhållanden, och behövde inte intala mig att hjärntvätta bort några negativa tankar.
   Vardagsöversättningen är här rätt uppenbar. Fast det kanske är fråga om en karaktärsfråga. Endel av oss tenderar att vara mer negativa än andra. Min slutsats är i varje fall att man sällan når vidare av att grubbla över livets orättvisor; det är en stor skillnad på att gläda sig över kommande tillgång på en varm dusch och en toalettstol av porslin, och på att gräma sig över morgontvagning utomhus samt vansinnigt stinkande tanzaniska utedass.



3. Gläd dig åt det unika du har. Vandringen uppför Kilimandjaro bjöd på ett överskott av upplevelser, utsikt, samhörighet och glädje i att övervinna sina gränser. Jag behövde sällan aktivt intala mig att så var fallet, utan märkte att jag i stället mer eller mindre automatiskt gladde mig åt vad jag fick vara med om.
   I vardagen är väl också detta en karaktärsfråga. Men jag är säker att även jag i alldagen oftare kan påminna mig om det unika jag har, och betona det harmoniska och goda.


4. Ordning är guld värd. Via rätt så god ordning fick jag de foton jag ville, de upplevelser jag hade hoppats på, den vila jag behövde. Men mer ordning hade inte skadat. Först på hotellet hittade jag det skrymsle i vilket jag lagrat våttrasorna (mindre farligt, för vi fick varmt vatten att tvätta oss i), och den enda videoackun vi hade (mer farligt, eftersom vi missade fantastiska filmmöjligheter igår).
   Folk må tro att jag har ordning på hjärnan, men har man så dåligt komihåg som jag, är ordning den enda möjligheten att inte driva sig till vansinne i jakt på vart man lagt det man söker. Så "Ordnung muss sein" om möjligt ännu mer vägledande för mig än förr.


5. Livet har sina strapatser, och man mår bra av att härdas. Det finns många målande uttryck på andra språk. "Da muss man durch" sa svärfar då han pinade den första potatisen i ettårige Alexander. "Kyllä elämässä tulee vastaan neliöjuuria" sade Simo K. Kivelä vid Poli, då pullamössö-fuxarna förvånade sig att de inte kunde hyfsa bort kvadratrötterna ur matematikuppgiftens svar. "You have to get out of your comfort zone" sa VD:n Mårten då endel MySQLare tvingades övernatta utan sovsäck på stranden i Mexiko 2003.
   Vardagen kanske i sig definieras av att den vanligen levs utan strapatser. Undantaget må vara sjukdom och död. Men också de strapatserna klarar man säkert bättre av om man ibland frivilligt utsatt sig för något vid första eftertanken så vansinnnigt som en Kilimandjarobestigning.



6. Vänlighet, omtanke och snälla gester förgyller tillvaron. Alexander höll mina stavar då jag behövde händerna till annat, såsom fotografering eller lättande på trycket. Jag öppnade tältdragkeden litet till då jag själv redan gått ut ur mattältet, så att den långe Luidger rymdes bättre ut. Luidger värmde mina stelfrusna händer vid Uhuru Peak, då jag fotograferat barhänt. Att klättra i berg är svårt, på gränsen till omöjligt, om man inte hjälps åt.
   I vardagen har jag rätt mycket att hämta på den här punkten. De yttre omständigheterna under en bergsbestigning gör att det omtanke om andra faller sig naturligt. Jag har lovat mig att komma ihåg detta även hemma.

Där var "Vad Kaj lärde sig då han besteg Kilimandjaro". Och därutöver fick Alexander och jag en hel drös med gemensamma minnen som vi kommer att gläda oss så länge vi båda finns till.