Snöbrädesåkning i pudersnö i Klippiga bergen

Pudersnön är enastående, i motsats till resandet. Det är i ett nötskal mina erfarenheter från fyra dagars snöbrädesåkning i Klippiga bergen, närmare bestämt i Baldface Lodge i Kanadas västligaste provins British Columbia.


Låtom oss hålla oss till det positivt enastående: Snön är torr och lätt. Därför kallas den visst puder. Visst har jag upplevt det i Finland eller i Alperna, men fortare än man hinner säga "kullerbytta" har någon annan redan spårat upp hela backen. Med god tur kan man få ett eller två bra puderåk på en vecka.


Undertecknad hoppandes någonstans i Klippiga bergen, i snöförhållanden som motsvarar min nya definition av "godartade"

Så är icke fallet om man brädåker med en pistmaskin i Klippiga bergen. I varje fall inte i Baldface, som råder över ett område om sisådär 11 km x 11 km (vilket gör klart över 100 kvadratkilometer) utan en endaste pist. Området är reserverat för dem som bor på Baldface lodge. I vårt fall hade vi två grupper om ungefär tolv personer var. Om 24 åkare förfogar över 100 kvadratkilometer blir det inte direkt trångt, och sannolikheten att man inte hittar jungfrulig snö är låg även efter en veckolång brist på snöfall.

Och vår första dag var just en sådan, då ingen snö fallit på länge. "Länge" betyder här över en vecka. Alla nordamerikaner i gruppen visade sura miner, liksom även de européer och asiater som hade tidigare erfarenheter av Klippiga bergen. Själv var jag däremot i himmelriket, eftersom till och med den första dagen bjöd på mer puderåk än sammanlagt tidigare i mitt liv. Se nu själv hur sluttningarna såg ut första dagen:



Före den andra dagen började fick vi 5-10 cm snö. Och på dagen fick vi minst lika mycket till. Och före tredje dagen började hade vi kanske 25-40 cm färsk pudersnö, ovanpå det puder som fanns sedan förr. Och därmed hade endel sluttningar midjedjup pudersnö! Så fort man åkte nedåt strittade snön upp i nyllet, tidvis med noll sikt som påföljd. Vilken perfekt orsak för "dålig sikt"!

Här är några puderbilder med den gode PG, som här löpte under namnet Patrik och hade hög profil / svansföring. "För att vara en galenpanna skidar han riktigt bra", lät omdömet:


Det som överraskade mig var att långt över hälften av åken var i skogen. Skogarna är täta. Vink: Att åka rakt på träden är ingen god idé; mellanrummen är klart att föredra. Och min navigationsförmåga minskades markant av ryggont; tillräcklig löpträning garanterade att jag inte blev trött, men jag kunde inte böja knäna normalt eftersom ryggen då kvickt protesterade. (Åtminstone hittar jag inte på någon bättre undanflykt varför jag tillhörde de 17% som föll oftast i vår grupp om 12 personer). Resans lärdom: Gör pilates, yoga eller något annat som stärker ryggen före nästa snöbrädesåk!

Övriga lärdomar:

1. Fastän det är kallt i Kanada (-15 grader i vårt fall) blir det varmt (i) när man brädåker och (ii) när man sitter i den relativt varma pistmaskinen.


2. Riktigt kallt är det bara på toppen, då man stiger ut ur pistmaskinen.


3. Pistmaskinen kan under åken användas som förvaringsplats för ryggsäckar, vatten, te, smörgåsar, kameror.


4. Nedifrån upp kommer man väldigt praktiskt med pistmaskinen. Och medan vi åkte uppifrån ner, hann pistmaskinen alltid före oss nedförbacke.


5. Vår grupp av brädåkare (och tvenne förirrade skidåkare, däribland PG) förbrödrades snart, och hjälptes åt så vi alla fick ut så mycket som möjligt av vistelsen.


6. Stugan var lyxig och rymlig jämfört med österrikiska Alpenhütten, franska réfuger eller italienska rifugior. Och maten var klart bättre än vad jag väntade mig (vilket i och för sig inte var mycket, utgående från mina tidigare kulinariska erfarenheter på kontinenten ifråga, detta dock oftast söder om gränsen mellan USA och Kanada).


7. Transporten till stugan tog 10 minuter i en helikopter från en stad vid namn Nelson.


8. Utsikten från helikoptern kunde man inte klaga på.


9. Endel tog helikopter uppförbacke under vistelsen. Men det hade varit pärlor för svinen i mitt fall, eftersom pistmaskinen erbjöd mig gudinog av snöglädje!


10. Resandet tar en evighet. Och är byråkratiskt. Men det är en annan historia.


Tackar så mycket, Baldface, för en enastående upplevelse!