Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 12 2009, som utkom 21.12.2009.Enkelt en fin egen webbsida
Vi har nått fram till den sista spalten om hur de sociala näten växer fram på webben, och om hur Forums läsare kan nyttja näten professionellt och privat. Forum-nätverket på LinkedIn har just fått sin tusende medlem. Det finlandssvenska affärssamfundet har därmed fått ett stabilt fotfäste i Web 2.0-världen. Vilka frukter vi kan skörda av vårt nätbyggande beror av vår egen aktivitet, hjälpsamhet gentemot andra, beredskap att dela med oss av våra erfarenheter, frågor och intressen på webben.
De nya sociala näten i all ära, men webben som sådan har redan länge möjliggjort erfarenhetsutbyte och privat publicering. Och därmed kommer vi till temat för denna sista spalt, nämligen i egen regi och på egen adress förvaltade webbsidor -- oavsett vi talar om bloggar eller andra format.
Aldrig förr har det varit så enkelt och så billigt att skaffa sig en egen webbdomän och fylla denna med eget innehåll. Startpriset för en egen .com-adress köper du på GoDaddy.com är 11 dollar, en egen .fi-adress får du för 15 euro per år på Ficora.fi. Själva webbservern behöver du inte köpa eller ens hyra dig in i. Du får den gratis, åtminstone tills din sajt vuxit till sig ordentligt, på Google Sites. Google övertar alltså kostnadsfritt det man tidigare fick betala sig sjuk för, nämligen hosting. Via Google Sites kan du enkelt och bekvämt förvalta innehållet i sidorna, med ett urval av proffsiga layouter. Vi talar om en sällan skådad kombination av gratis tillgänglighet, användarvänlighet och anpassning till individuella behov.
Med Google Sites får du en skaplig stomme i din webbsida uppbyggd i ett huj, på valfritt språk. Anpassningsbar sidnavigation och bloggning ingår. Sökning på fri text likaså. Lägg in dina egna bilder och välj dina egna färger så har du strukturen inom någon timme. Du kan köra med fasta textsidor, fildelning, kalendrar, todo-listor, ja, en överväldigande del av modern webbfunktionalitet står till ditt förfogande på en URL du rår över helt själv. Inte helt fel att ha meritförteckningen uppdaterad på dittnamn.fi/cv, eller hur?
Jag har själv blivit överraskad av hur långt man kan nå med minimala resurser då jag i november startade webbsajten Runnism.com, där jag förkunnar runnismen, löpandets religion. Om tanken bakom mitt missionsarbete kring dyrkan av fysiskt välbefinnande har Patrik Lindfors intervjuat mig i en webb-artikel på forum-fet.fi.
Det väsentliga vad webbens sociala nät anbelangar är att Runnism.com är knutpunkten för alla de andra formerna av nätnärvaro som runnismen har. På sidan finns små inforutor -- gadgetar på modern IT-slang -- som automatiskt uppdateras från webbens sociala nät.
Idag gäller detta Twitter-kontot @runnism, Runnismens fan-sida på Facebook, Picasa och YouTube. I morgon tillkommer annat, såsom del.icio.us-webbsidesbokmärken, Google Calendar och Flickr samt Wreckamovie, den finländskstartade crowdsourcing-sajten för filmproduktion. Därutöver kopplas Runnism-sajten till Google Analytics och Google AdWords.
Facit för Forum-läsaren är att det är fritt fram att gestalta webbsidor för eget bruk. Företag, organisationer, fritidssysselsättningar, passioner kan ges proffsiga webbsidor -- på valfri tillgänglig domän, med amatörkrafter, på kort tid och till ringa kostnader. Och dessa egna nätsidor kan binda ihop och förstärka den egna nätnärvaron på Facebook, LinkedIn, Twitter och de andra verktygen vi behandlat i sammanlangt elva Forum-spalter under 2009.
I den här spalten beskriver Kaj Arnö de sociala nät som håller på att etableras på webben. Kaj hävdar att de blir lika viktiga verktyg som mejl och SMS, och hjälper Forums läsare att komma igång.
Igår var det taklagsöl på Furuvik, med drygt tjugo inbjudna gäster. Taket på Furuvik är i och för sig drygt hundra år gammalt, men det finns andra nya hus vars tak uppstått först i år. Nedan talet jag höll, samt ett 
Nåja, låt oss börja. Jag får börja med att tacka Jocke Enckell för att han var diplomatisk nog att försynt påpeka att det hör till med ett taklagsöl när man bygger. Själv har jag aldrig byggt förut så jag får skylla min taktlöshet på det. Och jag är glad att se så många av er här, på Furuvik, som mina föräldrar Käthe och Åke Arnö köpte 1983. Vi hade varit regelbundet i Nagu sedan 1970 då vi ärvde Björkkulla på Ernholm efter min fars moster Olga Järvinen. Och går man omkring på begravningsplatsen i Nagu hittar man inte bara mina föräldrar och Olga, utan en hel del andra förfäder. Min farfar och farmor är båda uppvuxna på Högsar, farfar på Kulasperä, farmor på Kamskal. Därför har vi en hel del släkt här i Nagu, och därför var det klart för mig att jag ville hålla kvar Furuvik då min mor 2004 flyttade bort till Lovisa, när huset började förfalla.
Aaro berättade att huset är byggt i jugendstil. Jaha. Och vad det nu sedan skall betyda? Snirklorna på huset hade min far målat över i gult, och de borde i stället framhävas i vitt. Via Bångens, en av husets många ägare och de som ägde huset just före oss, visade det sig att övre balkongen förut haft ett högt torn. Och att det funnits taklyktor bredvid tornet, alltså små utstående fönster som liksom tornet måste tas ned 1966 på grund av vattenskador. Om jag hade förstått jugendstilen bättre då vi ansökte om bygglov hade tornet kanske funnits idag, men jag tyckte det såg ut som en verkligt ful häxhatt så det blev ogjort.
För att vi inte skall stå här alltför länge pratar jag mer om byggandet på finska. Men om framtiden vill jag ändå säga några ord först. Och det är fyra saker som jag vill ta fram.
Jag tackar er alla för att ni var och en bidragit till att göra Furuvik möjligt och hoppas att fortsätta umgås med er alla i tecknen av de fyra nyss nämnda aktiviteterna!
Kiitos että olette tulleet tänne Furuvikin harjakaisiin! Rakennustyöt tässä eivät ole olleet helppoja. Vaikeuksia on ollut monenlaisia. Olen rakentamisessa ensikertalainen. Talo on yli sata vuotta vanha. Ammattitaitoisen työporukan löytäminen on ollut vaikeata. Mutta onneksi viime vuonna Aaro löysi Aivarin, joka on itse toteuttanut suuren osan ison talon viimeistelystä ja tuonut tänne myös Janekin porukan, joka on toteuttanut Arkiston, Vierastalon ja Autokappelin. Kaupanpäälliseksi (vaikka ne nyt eivät aivan ilmaisia olleetkaan) myös maakellari Sigurdskällaren ja Sophian puukoija. Rakentaminen ja yhteistyö on ollut erittäin opettavaista! Aaro on kouluttanut esteettistä silmää, mikä sinänsä on aika kallis operaatio mutta joka myös antaa tyydytystä. Jocke on varmistanut hyvän rakennustavan noudattamista. Ja Aivar kumppaneineen on miettinyt yksityiskohtia ja tehnyt niistä taidekappaleita.
Jocke on myös jakanut laajaa yhteysverkkoaan, joista mainitsisin tänään kolme. Ensinnäkin Paattimaakarit, jotka ovat laatineet arkiston kalusteet. Toiseksi Maarit Niinimäki, joka on hoitanut tämän päivän järjestelyt Eija Lamsijärven kanssa ja jonka ansiosta minulla on syytä olettaa, että täällä on jatkossakin siistiä. Ja kolmanneksi Havupiha, eli Jukka Uotila sekä hänen kivikova kumppaninsa Mikko Kaerla. Yhdessä Saaristen ja Aivarin kanssa Furuvikin piha on nyt aivan toisenlainen kuin olin voinut kuvitellakaan. Olen lopputuloksesta hyvin kiitollinen.
Toiseksi, Furuvik on paikka jossa voi tavata ystäviä. Ajattelen opiskelukavereita, joista hyvä ystäväni Ralf on Biskopsöllä kävelyetäisyydellä. Nyt voin kutsua ystäviä myös yön yli, kun kerran on vierashuone ja vierastalokin.
.jpg)
En publikens favorit bland karaokesångerna är Frank Sinatras "My Way". Även om det gick upp rätt sent för mig, kvalificerar detta sången som snapsvisekandidat. Och nu har jag uruppfört min variant av denna ursprungligen franska sång "Comme d'habitude".
"Den blomstertid" hör till de vackraste psalmerna som finns. Och därmed är den en perfekt kandidat för en snapsvisa. Med angivande av ursprungskälla (Kolmodin 1694, Arnö 2001) står det fritt fram att tillämpa nedanstående visa som en hyllning till det värdfolk hos vilket du firar midsommar. Lämpligen bjuder du in dig hos värdfolk med tvåstavigt efternamn (såsom Wahlsten), på en ort med tre stavelser (såsom Biskopsö).
Alexander spyr och jag flåsar, men vi kommer upp. Tillsammans bestiger vi, far och son, Kilimanjaro. Det är en upplevelse för livet. 
Min fjortonårige son Alexander är mer lättövertalad, eller kanske överrumplad och försvarslös. Efter att vi klarat av Mt Blanc i augusti ifjol verkade Kilimanjaro vara ett bergsbestigartekniskt enklare alternativ.
Jag hör honom referera en ishockeymatch mellan Lukko och TPS, på finska. Jag visste inte att han fortfarande behärskade språket efter att vi bott tre år utomlands.
Tillvaron påminner om armétida läger i Syndalen eller Rovajärvi. Behoven reduceras till de rent fysiologiska. Syre! Har jag tillräckligt på mig? Eller för mycket? Lärdomen från Gunillas park i Grankulla gäller också i Tanzania: Det finns inget dåligt väder, bara dålig klädsel. Sömn får vi tillräckligt av, minst åtta timmar alla nätter utom den sista. Vatten och mat ägnas många tankar, liksom de trängande behov som uppkommer efter att man intagit dem. Utedassen kallas med ironisk Kili-jargong ”Internet Café”, och vi bävar för mejlbilagorna.
Tältnatten är inte längre kall, sedan vi förstått att klä oss ordentligt inuti sovsäcken. Men jag vaknar givetvis mitt i natten. Klart det, jag drack för mycket te. Jag vill inte lämna den varma sköna sovsäcken. Det är minusgrader. Men jag har inget val och öppnar tältfliken för en nattlig vandring.
Två tre nervösa utedassbesök avverkas. Dolla serverar popcorn.
Vi når femtusen meter. Alexanders huvud värker. Han får en tablett, men onödigt sent. Han vinglar, men går envetet vidare. Huvudvärken övergår i illamående. Garmin-höjdmätaren visar 5 300 meter. Alexander spyr.