Men igår såg jag äntligen dödsannonsen i Husis (det tar tid att få se sådant när man bor i exil). Och då beslöt jag skriva en motsvarighet därtill på min blogg. Här kommer dock först Husis-varianten:
Min mor var 84 år gammal då hon gick ur tiden. Hon var fullständigt närvarande till tankar och känslor ännu på sin dödsbädd. Jag hade turen att, tillsammans med Alexander, få diskutera med henne i nästan två timmar under samma natt då hon gick bort kl. 3:15.
Begravningen skedde en vecka senare i Lovisa, och urnnedläggningen blir i Nagu denna veckas lördag. Vi råkade vara i Nagu när allt hände, och förlängde vår vistelse med en vecka. Efter begravningen har Kirsten och jag kopplat av en dryg halv vecka i Kroatien (Krk, Porec); så småningom börjar vardagen igen.
Här är ett utdrag ur mitt minnestal under begravningen:
---
Bästa begravningsgäster
Alexander och Sophia
Famo vill att vi skall vara glada. Hennes väsen var sådant att det var väldigt enkelt att vara henne till lags medan hon levde. Nu, när hon gått bort, känns det svårt att uppfylla det här önskemålet.
Ändå har vi så mycket att faktiskt vara glada över.
Vi kan börja med famos ord på hennes dödsbädd: "Jag är nöjd med mitt liv". Det är absolut inte alla som är nöjda med sitt liv. Jag är glad över att hon var det. Jag är också glad över att hon förunnades ett långt och mycket lyckligt äktenskap, med fafa.
Alexander och jag fick ta avsked av henne personligen, medan hon ännu lyssnade och svarade. I bilen på väg till sjukhuset, när vi inte ännu visste om vi skulle hinna fram i tid, hade vi god tid på oss att fundera vad vi ville ha sagt -- så att det inte skulle behöva vänta tills vi talade inför fullständigt döva öron. Men vi hann fram, och vi hann säga vad vi ville ha sagt, så att famo hann höra det, och svara.
Fast jag nu inte låter särdeles glad, så är vår möjlighet att ta ett ordentligt farväl något att vara väldigt, väldigt glad över. Famo förberedde oss på bästa sätt för tiden efter sin död. Vi hann prata om allting som behöver pratas om, allt från att vi när vi firar ned hennes urna bredvid fafa skall tänka att "nu är Famo glad", via vilken begravningsbyrå hon vill ha, till just det att vi är väldigt glada och tacksamma för hennes insats, hennes liv, hennes väsen, hennes inspiration, hennes omdöme.
Jag är glad att hon fått sin vilja igenom, att hon fått slut på sitt lidande.
Jag är glad över att hon fått bo hemma hela sitt liv. Jag är glad, och stolt, att hon tappert härdade ut att bli nästan blind och döv. Jag är glad att hon tog det mesta här i livet med en klackspark, och med humor. Någon vecka före hon dog, när hon hälsade på oss i sitt eget gamla hus i Nagu, sa Alexander "Det är väl så att du hör bättre än du ser?". Famos svar var "Va?". Men en sekund senare gick det upp för henne vad Alexander frågat, och då skrattade famo, Alexander och Sophia hjärtligt tillsammans.
Jag är glad över att hon fick vara klar i knoppen i hela sitt liv. Hon var litet orolig för att bli gaggig, men kanske det är just det man skall vara för att inte bli gaggig.
Jag är glad över att hon var så positiv. "Jag är en obotlig optimist", brukade hon säga. Hon var en mästare i att ge händelser en positiv tolkning, i att se det ljusa i det mörka. Utan det hade hon helt säkert inte levt så länge som hon gjorde.
Jag är glad att hon följde med sin tid. Hon spelade datorspel sedan tidigt 1980-tal, först på min ABC80 och ABC800. Sedan köpte hon Montys Commodore. Efter det blev det ett antal Windows-datorer, och så småningom blev det Internet och mejl och Skype och surfning. Surfade och Skypade gjorde hon ännu de sista dagarna av sitt liv, även om det tog evigheter för henne att med förstoringsglas hitta tangenter och läsa rubriker. Med stoiskt lugn konstaterade hon att hon mycket gärna hade tillbringat evigheter i Wikipedia, för Nationalencyklopedins intressanta bitar hade hon tragglat igenom på DVD ren, "men när jag int sir".
Hon satte andra framför sig själv, och hon förstod inte ens alltid hur stort inflytande hon vann just därigenom. Finlands folk skall ledas framifrån, menade Adolf Ehrnrooth, och det var något som famo gjorde. Och mycket av detta ledarskap byggde på ödmjukhet, respekt, hänsyn, hjälpsamhet och empati. När jag förklarade för henne att i den mån jag kunnat vara en god far för mina barn, är det för att jag sett upp till henne som min förebild, var hennes främsta tanke inte stolthet, utan en viss beklämdhet att jag inte i tillräcklig grad i min tanke tog hänsyn till min far.
---
Det var ett längre utdrag ur minnestalet. Jag försökte välja sådana bitar som illustrerar min mor som person, utan att fördenskull lämna ut för mycket av det alltför privata. Till en början ville jag inte säga något alls på webben, av respekt för att hon kanske skulle se det som självhävdelse oförenlig med hennes anspråkslöshet. Att jag ändå beslutat delge det ovanstående beror av att jag gärna vill att mina vänner och bekanta skall veta, skall inse, skall förstå något som djupt präglat mig som person.
Jag vill avsluta med att rikta ett stort tack till alla som deltagit i vår sorg. Det gör ont att mista sin främsta förebild i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar