Hälsan och Kilimandjarobestigningen

Jag har fått några frågor om hur det gick med hälsan under Kilimandjarobestigningen. Jotack, bra.

1. Vattublåsa på hälen. Det var den största skavanken. Och då är det ju inte så farligt. Det tog en vecka så sprack den rekorderliga blåsan av sig själv då jag sprang runt Isarwehr. Jag missade en Sellmorunda i Nagu på grund av blåsan, dess värre var det inte.


2. Vidbrända händer. Sista vandringsdagen glömde jag att kräma in solskyddsfaktor 50. Det blåste och var svalt eller kallt, så jag märkte inte förrän på eftermiddagen att händerna upptill var illröda. De är ännu sträva och flagar.


3. Flagande läppar. Sista dagen glömde jag somsagt solen, och det gällde också läpparna. Men det gick fort om.


4. Huvudvärk? Några gånger litet. Två tabletter 400 mg Ibuprofen fördelat på tre medicineringar.


5. Höjden i övrigt? Ja flåsigt blev det, men inte var det någon direkt hälsorisk, vill jag påstå.


6. Skavsår i övrigt? Nej, inget förutöver vattublåsan på hälen, som i sin tur bara berodde av att jag för sent märkte att jag tappat högra bergsskons sula.


7. Knäna? Näpp, de hängde med.


8. Konditionen? Alltid kan den vara bättre, men åtminstone blev jag aldrig muskeltrött.



9. Frysskador? Händerna blev kalla på toppen när jag fotade, annars frös jag inte.


10. Mage och tarm? Ingen punsch upptogs, men ej heller hade jag någon diarré. Trots att jag åt färsk frukt och halvhjärtat skalad gurka. Inga magapiller alltså.


11. Ryggen? Inget ryggont, men man bar ju rätt litet på grund av bärarna.


12. Malaria? Ja än så länge har jag inte känt av något. Det kändes rätt dumt att äta Malarone bara för att vi två dagar som med Mefistofeles-myggorna i Ameg Lodge, de enda övernattningarna under 1800 möh som är övre gränsen för malariamyggen.