Alexander spyr och jag flåsar, men vi kommer upp. Tillsammans bestiger vi, far och son, Kilimanjaro. Det är en upplevelse för livet. KAJ ARNÖ | text och foto
–How you slip? How you fill?
– Bra, svarar jag.
Dialogen om sömn och välmående upprepas för femte morgonen i rad när vår tanzaniske kock Dolla Mpuru väcker oss med var sin kopp te framför det daggvåta tältet. Solen går upp över Tanzania. En ny dag mot Kilimanjaros topp har börjat. Jag har länge drömt om att bestiga en av de sju topparna, Seven Summits och försökt uppvigla kamratgänget att komma med, under förespegling av att åldringsprocessen snart omöjliggör sådana företag.
Men utan framgång.
Min fjortonårige son Alexander är mer lättövertalad, eller kanske överrumplad och försvarslös. Efter att vi klarat av Mt Blanc i augusti ifjol verkade Kilimanjaro vara ett bergsbestigartekniskt enklare alternativ.Då packade vi stegjärn, hjälm, sele, isyxa, karbiner och rep.
Malariamedicin
Nu har de ersatts med malariamedicin och myggmedel. Bergsbestigare vägrar vidkännas Kilimanjaro som en riktig bergsbestigning utan talar föraktfullt om ”vandring på hög höjd”.
– Pole, pole! Gå sakta, säger bergsguiden Dismass Mariki på swahili. Dolla och hela den namnlösa massan av bärare upprepar uppmaningen. I övrigt är kommunikationen med bärarna och guiden liten, undantaget uppmaningarna att dricka mycket.
Vi talar helt enkelt inte samma språk och förbrödningen kommer av sig.
I stället umgås jag med Alexander.
Jag hör honom referera en ishockeymatch mellan Lukko och TPS, på finska. Jag visste inte att han fortfarande behärskade språket efter att vi bott tre år utomlands.Vår tyske medbergsbestigare Luidger tycker att vi inte är riktigt kloka när vi sjunger snapsvisor för full hals på 3 700 meters höjd, trots stavgång och brist på snaps. Mer träffande är det när Alexander stämmer upp i Atenarnes sång:
–Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar...
Sonens kulturutbud varvas med halvfilosofiska diskussioner som annars inte så enkelt äger rum mellan en tonårsson och dennes far.
Tillvaron påminner om armétida läger i Syndalen eller Rovajärvi. Behoven reduceras till de rent fysiologiska. Syre! Har jag tillräckligt på mig? Eller för mycket? Lärdomen från Gunillas park i Grankulla gäller också i Tanzania: Det finns inget dåligt väder, bara dålig klädsel. Sömn får vi tillräckligt av, minst åtta timmar alla nätter utom den sista. Vatten och mat ägnas många tankar, liksom de trängande behov som uppkommer efter att man intagit dem. Utedassen kallas med ironisk Kili-jargong ”Internet Café”, och vi bävar för mejlbilagorna.Odören är frän. Morgontvagningen gör ändå att vi känner oss tillräckligt rena för att må bra.
Third cave, 3 800 meter
Dolla och de andra bärarna har byggt upp både mattältet och sovtältena när vi når Third Cave på 3 800 meter. Ryggsäcken åker raskt av, liksom de åtsittande, svettiga bergsskorna. Vilken lättnad!
Dolla tar ett tvättfat och släpper inte in oss i mat-tältet förrän han hällt hett vatten ur en påskhäxekaffepanna över våra händer. Denna hygienåtgärd besparar oss från diarré under hela resan.
Mössen gillar också tältet, men är enklare att jaga bort här än ur de lortiga stugorna.
Dolla serverar kokta grönsaker, ris, färsk frukt.
– Asanti, tackar vi.
– Karibu, varsågod, svarar Dolla.
Tältnatten är inte längre kall, sedan vi förstått att klä oss ordentligt inuti sovsäcken. Men jag vaknar givetvis mitt i natten. Klart det, jag drack för mycket te. Jag vill inte lämna den varma sköna sovsäcken. Det är minusgrader. Men jag har inget val och öppnar tältfliken för en nattlig vandring.Himlen är blixtrande klar med delvis obekanta och delvis underligt placerade stjärnbilder. Vilken belöning!
I början ser vi tallar med tredubbelt så långa barr som hemma. Högre upp möter vi underliga palmer, förvuxen men bekant doftande ljung.
När vi når fyratusen meters höjd ser landskapet ut som Voyagers bilder från Mars. Vi ser spår av vattenbufflar som lockats av bergets läckra mineralsalter.
Vi når Kibo Hut på 4 700 m vid tvåtiden. Ingen huvudvärk! Huvudvandringsleden Marangu möter vår rutt Rongai, och vandrare finns i överflöd.
Två tre nervösa utedassbesök avverkas. Dolla serverar popcorn.– Att nå Kili är en fråga om viljestyrka, mässar Dismass i sin första filosofiska betraktelse.
– Jag vill, avger vi trosbekännelsen.
Vi lägger oss redan vid sextiden. Bärarna skrålar i tältet, men då solen går ner en halvtimme se-
nare tystnar även de. Vi försöker sova.
Tystnaden bryts vid tiotiden. Åskan går! Regnet smattrar mot tältduken. Måste äventyret avbokas? Tio före elva på kvällen väcker Dismass oss.
Vilken lättnad, det var snö!
Kaxiga häver vi i oss morgongröten i skenet av stearinljus och pannlampor. Ingen Ibuprofen, nejdå. Fem lager upptill, fyra nedtill.
Regnkläder överst. Vi börjar gå i mörkret och snart lackar svetten.
Dismass blir nervös om man stannar för att klä av sig. Men vätskeförlust eller nedkylning på högre höjd är inget att leka med, så jag klär av mitt dyblöta yttersta lager.
Vi når femtusen meter. Alexanders huvud värker. Han får en tablett, men onödigt sent. Han vinglar, men går envetet vidare. Huvudvärken övergår i illamående. Garmin-höjdmätaren visar 5 300 meter. Alexander spyr.– Seså, nu blir det bättre, manar Dismass.
Alexander spyr litet till. Jag flåsar och har aldrig varit så andfådd, men känner mig inte trött.
Vi når Gilmans Point, 5 681 meter. Ännu är det kolmörkt. Vi är på kraterns rand! Detta räknas som att bestiga Kili, och Alexander vänder. Jag fortsätter mot Uhuru Peak. Svinkallt! Solen går upp. Kämpa på.
Flås. Vi är framme på Uhuru Peak. Fram med kameran. Jag förfryser händerna, och får bara tre-fyra bilder innan de nyladdade batterierna laddar ur.
Men toppen är nådd: 5 895 meter, Afrikas tak!
resa@hbl.fi
Artikeln i PDF-form: http://www.slideshare.net/kajarno/kilimanjaro-afrikas-tak-hr-kommer-vi-hbl-1942009
Jag brukar ha för vana att vid slumpmässiga tillfällen dikta snapsvisor. Så även för sju år sedan. Då uruppförde jag (i Kyrkslätt hos Mårten vill jag minnas) "Valborg fi", då förlagan "Vintern ra" är värdinnan Pyttans favorit.
Jag har förberett ett fotografi om 10x15 cm att dela ut på TFiFens nätverkskväll i onsdag 29.4.2009. Dock förutspår jag att de flesta personer fyllda 15 år har vissa besvär att läsa texterna på grund av den påtvunget minimala punktstorleken. Därför står samma saker här, med större bokstäver.
För de flesta (om inte alla) av de ovanstående nätverken gäller i mitt fall att jag endast publicerar icke-hemligheter. Därför har jag i de flesta fall använt samma användarnamn (fornamnefternamn, vilket ju i mitt fall är rätt kort). För enkelhetens och konsekvensens skull kör jag också överallt med samma fotografi, måhända anpassat för de enskilda nätverkens särkrav rörande storleken. Min rekommendation är att fotografiet skall vara taget av ett proffs (eftersom det används så mycket tycker jag det är väl satsade pengar), att man skall se gladare ut än lagen tillåter en på passfotografier och att fotografiet enbart skall föreställa ansiktet eller en del därav (eftersom nätverken ofta tvingar en att använda väldigt låga upplösningar, och syftet med bilden är att göra en igenkänd).
Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 5 2009, som utkom 26.5.2009.
För eventuella läsare av min Resor-artikel (som torde utkomma i söndagens Husis 19.4.2009) har jag här samlat pekare på en uppsättning bloggartiklar jag skrev om Kilimandjaro, nätlös under sista resdagen.
3. IT-bloggar (för dem som är intresserade av webbens sociala nätverk)
