Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 1 2010, som utkom 28.1.2010.Fritiden och arbetsmyran
Hur avskiljer man arbete från fritid? Bör man alls göra det? Hur mycket jobbar man lämpligen, under olika delar av dygnet, året, karriären, livet?Det här är frågor som vi alla råkar ut för. Vi besvarar dem ofta omedvetet, snarare än eftertänksamt och rationellt. Att arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid är dels en djup sanning, dels en klyscha yttrad av oräkneliga självutnämnda experter.
Avsikten med denna spalt i Forum är att inleda en diskussion mellan Forums läsare, i Forumgruppen på Linked In och i det verkliga livet, om arbete och fritid. Vad utgör en lämplig mängd fritid? Och vad kännetecknar lyckad, ’framgångsrik’ fritid? Vi är de facto alla experter på området. Säkert finns det också folk som förtjänar sitt levebröd på sådana frågor, men jag vill påstå att vi kommer långt genom att tänka efter själva.
Ska man vara tillgänglig för arbetskolleger och kunder under kvällsmiddagen med familjen? Då man hugger ved på landet? När man är ute på sin löprunda? Under valborg och midsommar? Under semesterresan till södern? I skidpisten? Under bastukvällen? Jag tror inte vi är betjänta av dogmatiska svar på någon av dessa frågor. Men vi mår bra av att ställa dem, och av att besvara dem åtminstone inför oss själva. Man kan inte vara alla till lags.
Det självupplevda alternativet till mer eller mindre ständig tillgänglighet för ansvarstyngda arbetsuppgifter är i många fall avsaknad av semester och fritid. ”Hellre åker jag på semester med vissa avbrott, än skippar fritiden helt”, tänker vi då, och inget fel i det. Fel blir det om vi under en tilltänkt ledighet låter oss medryckas totalt av arbetet, försummar dem vi tillbringar ledigheten med och inte kopplar av. Resultatet blir då att vi hellre hade bort stanna på jobbet: Då hade vi gjort ett bättre jobb, och vi hade inte frustrerat vare sig våra medmänniskor eller oss själva med ouppfyllda förväntningar.
Det gäller att fatta medvetna beslut, som man kan rättfärdiga framför allt för sig själv. I stället låter vi oss ofta regeras av konvenansen. Vad ska kompisarna säga? Frun? Mannen? Barnen? Kollegerna? Släktingarna? Alla dessa referensgrupper är viktiga, men man kan ju fråga sig vilken logiken är, om man jobbar så mycket att man inte har tid att njuta frukterna av sitt eget arbete. Detta i synnerhet om man inte arbetar under optimala förhållanden, då chefen är bra, kollegerna stöder en, arbetsuppgifterna är utmanande och man själv är nöjd med vad man får till stånd.
Att åtminstone årligen utvärdera huruvida man är nöjd med sin personliga arbets-fritidsbalans är också hälsosamt. En gång kan man behöva göra undantag, men ett helt år kan inte bestå av en räcka exceptionaliteter. Visst ’har man ibland brådis’, men om arbetslivet urartar i en oändlig följd av brandsläckningar kan man fråga sig dels om ens arbetsmetodik är den rätta, dels om man gapar efter för mycket.
En diskussion om balansen mellan arbete och fritid urartar lätt i allmänna filosoferingar om livets mening. Men kanske det är ett nödvändigt flummande. Hälsa, matvanor, att röra på sig, att umgås med vänner – det är viktiga saker. Och är vi rationella då vi optimerar resultatet för våra professionella aktiviteter, varför då inte fatta förnuftiga beslut också när det gäller att ladda kroppens och själens batterier? Också under fritiden bör vi fokusera på ett fåtal saker. Att försöka hålla på med för mycket leder till att inget lyckas bra. Och är vi ute efter ren avkoppling kanske vi bör undvika att tillämpa prestationstänkande på fritiden. Fritidsframgången mäts med annorlunda nyckeltal än den professionella. Vilka de nyckeltalen är må bli temat för en kommande spalt.
Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.
För ett år sedan, i början av januari 2009, skrev jag en blogginlaga med rubriken "